Arnold Schwarzenegger. Simpel.

1990 släpps Total Recall med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 11 år senare, 2001, släpps DVDn med ett rykande färskt kommentatorspår. I samtal med Paul Verhoeven (regissör) är det tänkt att Schwarzenegger ska ta med fansen och betraktarna på en resa tillbaka till inspelningen 1990, kanske dra lite "background story", blåsa nytt liv i en scen eller två med lite pikanta detaljer eller bara dra några sköna anekdoter om Sharon Stone och teamet. Om inte annat ge personen som la ner 189 kr valuta för pengarna. Lite av ett kommentatorspårs uppgift.

Synd bara att inte Arnold fick briefen.



/Joakim

Hermann Buhl. Prom.

"Det finns bara tre sporter; tjurfäktning, motorsport och bergsbestigning; resten är blott lekar." - Ernest Hemingway

Österrikaren Hermann Buhl (1924 - 1957) förstod i de tidiga tonåren att klättringen var hans kall. När polarna började hänga på stan och dricka folköl samt vissla på kjoltyg gick Buhl omkring med snöbollar i händerna, allt för att härda sina händer till två mänskliga ishackor.

1953, får Buhl höra talas om Nanga Parbat. Berget som av lokalbefolkningen kallas "Djävulens Berg" eller "Människoätaren". Vid den här tiden hade 31 tappra själar antagit utmaningen och alla misslyckats, ingen hade återvänt överlevande (fram till 1990 dog 77% av de som försökte bestiga berget(!)).

Hur som, Buhl skiter i både statistik och sunt förnuft, han ska upp på toppfan. Efter att expeditionen fått en skitstart med dålig organisation och väder vaknar Buhl upp mitt i sin skönhetssömn på 6900 meters höjd av att hans entourage gnäller över tunn luft. Buhl bryr sig föga och utan att blinka fortsätter han färden allena.

Endast två expeditioner över hela jordklotet hade tidigare lyckats ta sig över 8000-metergränsen, båda dessa involverade över 100 personer och en jävla massa syrgas. Buhl var både utan sällskap och utrustning. Vi måste ta hänsyn till att det här var 1953, alltså långt ifrån Ola Skinnarmos sköna Canada Goose-kalsonger, nanotält, GPS, snöskotrar och snabba Oakleys. Vid den här tiden hade man knapphändig information av vad som händer med kroppen på högre höjder.

Buhl når mot alla odds toppen kl 19 samma kväll vilket innebar att nedstigningen skulle ske under mörker, vilket är en omöjlighet. Något t.o.m. Buhl inser. Han "slår läger" på en klippkant på 7900 meters höjd. Rättare sagt ställer hans sig på klippkanten med endast ett enhandsgrepp som livlina vetandes att om han somnar kommer han aldrig att vakna igen. Buhl har nu klättrar i 18 timmar i sträck. Han har ingen mat och inget vatten.

Buhl har i efterhand berättat hur han hade hallucinationer hela natten. Trots detta överlever han mörkret och traskar ner till baslägret som den första människan att ha klarat av Nanga Parbat.

För att få lite mer förståelse för hur den där natten på "Människoätaren" var har vi en bild på Buhl tagen direkt efter den sista nedstigningen.

Han var 29 år när bilden togs.

/Joakim

Användandet av bävergäll. Simpelt.

Kära läsarkrets,

Här bjuder gästskribent Daniel Carlsten oss på en aptitlig resa genom farmakologi, lokalfauna och fåfänga. Mycket nöje.

Den som levde i Sverige under 1800-talet och behövde lite snabba pengar kunde med fördel gå ut i skogen och fälla en bäver. Apoteket betalade nämligen inte mindre än motsvarande två månadslöner till den som kunde berika dem med ett par så kallade gällpungar – en slags körtlar belägna vid varje bävers anal. Gällpungarna innehåller ett gulaktigt sekret, kallat gäll. I gället finns salicylsyra som apoteken ville åt för att framställa naturläkemedel mot tandvärk, feber och annat.

Snabba pengar är snabba pengar, tänkte svenskarna, och gick man ur huse i hopp om att var och en kunna ta åtminstone två frimånader. Och jaktlyckan var god. Inte en enda bäver kom undan, och under många år betraktades arten som helt utrotad i Sverige.

Med det sagt om den simpla utrotningen av bävern på 1800-talet flyttar vi nu raskt blicken till en mer närstående samtid: Bävern är tillbaka i den svenska faunan, och den har gällpungarna i behåll – än så länge. Gället har en mycket speciell lukt, och används därför av bävern för att doftmarkera sitt revir ute i naturen. Vissa djur kissar, andra (skunken till exempel) fiser. Bävern ”gällar”.

Vi människor har också ett sätt att kommunicera med doft. Bland annat med parfym, som kan sända ut känslor av åtrå, romantik, sensualitet, fräschör och annat till synes statusförhöjande. Fåfängt, kan tyckas. Och fåfängan har som bekant ibland inga gränser, vilket blir tydligt då det går att läsa sig till att flertalet parfymer med djurisk, mustig (läs: vulgär) doft, använder bäverns analkörtel som källa för detta.

/Daniel

Victor Feguer. Prom.

1963 avrättades för sista gången en människa i delstaten Iowa i USA. Han hette Victor Feguer och satt på deathrow dömd för mord. Orsaken till att Victor skall sorteras in i promkategorin bestod i hans krav på sista måltid innan avrättningen. Nämligen; en enda oliv. Med kärnan kvar.

/Robin

Tristan da Cunha. Simpel.

Tristan da Cunha - Världens simplaste plats.

Mitt ute i Atlanten långt ifrån allt vad länder och civilisation heter ligger den lilla vulkanön Tristan da Cunha, aka the inaccessible island. Världens mest avlägsna ö. Det är en plats där ingen vid sina sinnens fulla bruk borde vilja bo, men likt förbannat har några letat sig dit. Den enda staden på ön heter Edinburgh of the Seven Seas och har ca 300 invånare.
Här följer berättelsen om hur dom kom dit och vad fan dom gör där.

Tristan da Cunha fick sitt namn på den tiden då allt som behövdes för att namnge en plats var att segla förbi, peka på den och säga: "Den ska heta som jag!". Den portugisiske kaptenen Tristão da Cunha hade dock bättre saker för sig och besvärade sig inte med att landstiga, men ön hade nu fått ett namn. Det var inte förrän den franska fregatten L'Heure du Berger seglade förbi år 1767 som ön blev närmare undersökt. En person fattade tycke för ön och beslöt sig att stanna. År 1816 annekterades ön av Storbritannien som fruktade att fransmännen kunde använda ön som bas för att frita Napoleon som satt fången på ön St Helena 270 mil bort. Några år senare hämtade flottan upp sina mannar men skotten William Glass och hans hustru hade fattat tycke för ön och stannade. Under åren varierade invånarantalet. Förlista sjömän och misslyckade valfångare anslöt och provade på ölivet. Men de flesta klarade inte mer än några månader och hoppade på första bästa förbipasserande båt därifrån. 1862 fanns det sex personer på ön; en kvinna och fem män. En förbipasserande skeppare tyckte synd om de kvinnosuktande herrarna och lovade att göra något åt saken. Han återvände med fem giftaslystna färgade kvinnor från Sankt Helena. De überkåta ungkarlarna hade sedan länge gjort upp om turordningen. 53-årige Thomas Swain var äldst och fick den kvinna som först satte sin fot på ön till maka. Och så vidare.

Ön är idag inte bara världens mest avlägsna utan också mest inavlade plats. Alla i befolkningen lider av samma inalvels-astma och det finns endast åtta efternamn på ön. Samtliga öbor heter i dag antingen Glass, Swain, Rogers, Green, Hagan, Lavarello, Repetto eller Patterson, vilket talar sitt tydliga språk. 300 invånare, 8 efternamn. Du gör matten...

För ca 40 år sedan blev vulkanen på ön aktiv på nytt och började spy ut stenar och svavel. Hela befolkningen evakuerades till Kapstaden i några månader tills situationen på ön var under kontroll. På vägen tillbaka insåg öborna att de glömt evakuera sina får. Ve of fasa! Vad skulle de nu leva av? Bara potatis kan bli väldigt enformigt, till om med för en Tristan da Cunhabo. Men när de närmade sig ön kunde de dra en lättnadens suck. Lavan hade inte runnit ned på den sida av ön där deras får hade sina betesmarker. Men deras besvikelse blev än värre då de steg iland och insåg att de även glömt kvar sina hundar, som i brist på hundmat ätit upp alla fåren. Således blev farhågan trots allt införlivad.

Rent exportmässigt har Tristan da Cunha två varor som intresserar omvärlden:
1: Kräftor
2: Frimärken.
Av naturliga själ är frimärken från ön hett eftertraktade bland samlare världen över. Det första frimärket som gjordes på ön är också det mest eftertraktade. På det kan man läsa 4p i hörnet, det står inte för pennys eller pence utan 4 potatisar!?! På ön finns nämligen inte mycket i matväg och potatis är hårdvaluta.

En gång om året har de "skördefest" på ön. Då vandrar befolkningen i samlad trupp till en bergsskreva på öns baksida där tre krumma äppelträd och ett ensamt plommonträd kurar: öns enda frukbärande träd.

Som på alla isolerade platser är utbudet av aktiviteter och tidsfördriv väldigt skralt och således tar spriten sitt naturliga grepp om lokalbefolkningen. När spritleveransen från Kapstaden nalkas flockas stora delar av befolkningen kring hamnen som alkoholister kring Systembolaget måndag morgon. Detta är så klart sorgligt, mest p.g.a. att båten bara anländer två gånger per år. Och vissa gånger är det alltför livlig sjö kring hamnen och båten tvingas vända tillbaka utan att leverera sin last. Då är det extra trist att vara invånare på Tristan de Cunha.

På ön finns en enda poliskonstapel vars enda egentliga uppgift är att stoppa förfriskade förare som kör någon av öns få bilar för snabbt på öns enda väg. Annars finns egentligen ingen brottslighet att tala om. Det grövsta dokumenterade brottet är ett inbrott på puben när spritleveransen var försenad.

Om du någonsin skulle besöka Tristan da Cunha så drick inte alltför häftigt med lokalbefolkningen. Du vill ju inte råka ut för samma öde som drabbade konstnären Augustus Earle 1824: Vakna bakis och missa båten och bli kvar i åtta månader tills nästa båt anländer. Och vid det laget är chansen stor att du redan blivit en Glass, Swain, Rogers, Green, Hagan, Lavarello, Repetto eller Patterson.

/Robin

Rånet mot Stockholms Auktionsverk. Simpelt.

Ärade läsekrets,

Idag har vi den enorma äran att kunna presentera en osande aktuell gästartikel av Daniel Carlsten. Mycket nöje.

Det är fredagen den 20 maj 2011. Solen skiner, gatorna är fyllda av människor på väg till eller från sina lunchraster. En härlig puls. Mitt i pulsen står en röd Toyota. I bilen sitter två skräcknervösa fyllon med varsin sönderklippt toppluva i händerna. Vi kan kalla dem Juha och Stefan*.

Juha och Stefan har en plan. De ska råna Stockholms Auktionsverk. Planen börjar och slutar i den meningen. De har pratat länge och ofta om det. Framför allt brukar det komma upp på fyllan. När allt verkar möjligt. Man skulle råna Auktionsverket. Göra en Robin Hood. Ta från de rika och så vidare. Idag ska det bli av. ”Ge mig lite farligheter”, säger Juha tyst och fnissar, i ett tafatt försök att peppa upp sig själv och sin kumpan. ”Jag har väntat länge nog nu”. Stefan bryr sig inte om honom.

”Det får gå fort det här nu”, säger han. ”Sitt kvar i bilen, så går jag in och rånar skiten ur stället.”

Stefan har sett det på film hur många gånger som helst: Lugn kommer rånaren in på banken, berättar sansat för kassörskan att det här är ett rån, öppna valvet, fyll påsen med pengar, ”håll fingrarna borta från larmknappen, lilla gumman”, ut till flyktbilen, gömma sig i en stuga i skogen, käka mackor och ha det mysigt i väntan på att polisen ska ge upp. Sagt och gjort. Stefan drar på sig luvan, öppnar dörren, går ut, marscherar raskt och målmedvetet över gatan till Auktionsverket. Men med fötterna på tröskeln brister något i Stefan, och han vrålar i panik: ”Ta mig till guldet! Ta mig till guldet!”. Han krossar en glasmonter. Larmet går – Stefan bajsar på sig. I skräcken, stressen och skammen sträcker han in armarna i montern och fyller famnen halvfull med glitter. Han vänder sig om och håller på att springa rakt in i en Zorn-målning värd åtskilliga miljoner, men lyckas parera. Paniken stegrar. Han ropar åt en vakt: ”Jag skjuter dig i huvudet!”, och hoppar sedan klumpigt häck över verk av Carl Fredrik Hill, Bruno Liljefors och Carl Larsson.

Under tiden har Juha blivit rastlös ute i bilen. I ett försök att förstora sin roll i dramat har han lyft ut en väska full med skrot ur bagageluckan. Han går fram till entrén, ställer väskan där och mässar sedan för full hals in i lokalen: "Det är en bomb i väskan här! Rör ni er så smäller det!". Stefan fattar ingenting. En bomb? Varför?

Sekunderna senare gnisslar två nyrika men ack så simpla fyllon nedför Nybrogatan i en röd Toyota. De är på väg mot skogen – och mackorna.

* Juha och Stefan heter egentligen något annat. Vad vet vi inte. Man har inte hittat dem. Och med detta sagt så får polisens insats ses som om möjligt ännu simplare än deras.

/Daniel

Att lägga sig ner och dö. Prompt.

Arma läsare,

här var det dött. Det bakomliggande skälet är att hela redaktionen gör sina respektive examensarbeten på Beckmans Designhögskola (vernissage tisdag 24 maj!).

Det vi kan bjuda på är en prom tanke vi kom på. Häromdagen pratade vi nämligen om vilken som var den prommaste självmordsmetoden. Att vandra ut i havet med hakan hög och fickorna fulla av sten platsade högt upp. När vi kom på metoden att bara lägga sig ner och dö, ökade avståndet till andraplatsen markant. Tyvärr har vi inga exempel ur historien (tips?), men tanken är hisnande nog.

På återseende.

/Tomas