Branwell Brontë. Prom.

Vi på P.S. har tidigare berört promma sätt att lämna jordelivet. Det har pratats om att gå ut i havet med fickorna fulla av sten eller bara rätt och slätt lägga sig ner och dö. Jag vill nu berätta om en man som får dessa att framstå som rent av simpla handlingar.

1817 föds Branwell Brontë i Thornton, England som den enda sonen i familjen. Tre av hans fem systrar kom att bli kända författare (Charlotte, Emily och Anne) medan Branwell själv utbildade sig till porträttmålare.

1842 blir Branwell sparkad från sin tjänst vid järnvägsstation efter att bl.a. ha fuktat strupen på den lokala tavernan under arbetstid. Under det nästkommande året tar systern Anne honom under sina vingar och styr upp ett soft jobb som lärare åt den förmögna familjen Robinsons barn. Dock blir inte Branwell särskilt långvarig på sitt nya jobb. Smått klåfingrig blir han påkommen med Mrs. Robinson och avskedas direkt utan pardon. Förkrossad tar Branwell nu sin tillflykt till opiumet och spriten. Insvept i ett täcke av knark får Branwell ett glädjande besked; maken Robinson har gått bort! Branwell rakar sig och knäpper översta skjortknappen. Lyckan blir dock inte långvarig då självaste fru Robinson avfärdar honom med övertygande argument om att den döde maken ordnat så att hon inte får ta del av hans förmögenhet eller träffa sina barn om de skulle ses tillsammans.

Den lilla skärva till hjärta som fortfarande gömmer sig i Branwells bröst smulas till stoft. Spriten korkas upp och opiumet dammas av. All-in! skanderar han, kröken tar vid och det dröjer inte länge innan Branwell är svårt sjuk i tuberkulos.

Dagen kommer då Branwell blir sängliggande. Det dröjer dock inte länge innan han förkunnar för sin omgivning att det här är inget sätt att dö; han ska dö stående. Systern Charlotte blir så upprörd över broderns vansinniga planer att hon måste ledas iväg. Underdogen Branwell, som levt senare delen av sitt liv som en simpel alkoholist med korta ströjobb har bestämt sig för att gå ut med flaggan i topp. Blott en dag efter att ha bäddats ner får nu systrarna Anne och Emily samt deras far beskåda ett skådespel av de prommare slagen. Branwell stapplar upp ur sängen och efter en kamp som varar i 20 minuter segnar Branwell ihop på golvet och dör, precis som han önskat, stående.

Som en nyårskaramell till er, ömma läsare, bjuder vi på en rafflande dramatisering av dödsfallet i rörliga bilder och ljud undertecknad videokonstnären, tillika ständige gästskribenten, Sture Pallarp. Och vet, rara läsare, att för vart uns kärlek visad, ökar chansen att vi kan övertyga honom om att skämma bort oss med fler briljanta tolkningar. Njut!



Gott Slut!

/Joakim

Hetty Green. Prom.

Kan verkligen snålhet sållas in under prombegreppet som vi känner det? Är inte snålhet bara tecken på dålig karaktär och tvångsbeteende? Jo förvisso, tänkte vi, men när snålhet blir en livsmission, när det får dig att slå rekord och bli förevigat inpräntad i historieböckerna måste väl undantag göras? Här följer därför redogörelsen om Hetty Green, världens snålaste och kanske prommaste kvinna.

Hetty som också kallades "The witch of Wallstreet" föddes som dotter till en rik handelsman 1834. Vi vill bara stryka under redan här att hon föddes "into money". En fattig uppväxt hade kanske på något vis kunnat legitimera hennes kommande val och handlingar, men så var alltså inte fallet. Hursomhelst, redan vid sex års ålder kunde hon läsa och begripa finanspapper och vid tretton blev hon familjens revisor. När farsan dog ärvde hon 7.5 miljoner dollar, 107 millar med dagens inflation. När hon fick höra att hennes aunt hade donerat två miljoner till välgörenhet tog det hus i helvete. Hetty drog genast fastern inför rätta, och menade att testamentet var förfalskat och yrkade på ett tidigare papper där fastern blev arvlös. Det slutade med att rätten fastslog att Hettys papper var förfalskningar och det hela lades ned.

Vid 33 års ålder gifte hos sig med gentlemannen och bankiren Edward Henry Green. Det första han fick göra var att skriva på ett slags prenup där han avsade sig all rättighet till Hettys förmögenhet. Med hennes upprörda släkt i hälarna (pga förfalskningsfadäsen) fick paret fly till London. Väl hemmastadd började hon nu placera och investera sin väldiga förmögenhet. Hon formulerade en investeringsstrategi som hon vidhöll resten av livet, den löd: investera konservativt, samla stora kontanta reserver (in case of emergency) och håll huvudet ytterst kallt när det blåser till storm.

Förmögenheten växte och när de några år senare kunde flytta hem igen investerade hon flitigt i järnvägsbygge och blev än rikare. När den stora depressionen knackade på dörren och företaget började rämna stod det klart att Edward var bankrutt. Han hade till och med tagit stora lån med Hettys förmögenhet som säkerhet. Hon klargjorde då snabbt att deras ekonomi var delad och han fick raskt flytta ut på gatan.

Hon satte aldrig på värmen eller använde varmvatten. Hon bar en svart gammal häxklänning som bara byttes ut när den var totalt utsliten och trasig. Hon levde på billiga pajer (tänk dåtidens Gorbys pirog) som kostade 5 pennys styck. En kusk har berättat om gången då hon spenderade en halv natt i ett träsk förgäves letande efter ett frimärke hon tappat i farten från kärran (värde två cent).

Hon bedrev mycket av sin verksamhet direkt inne på banken, omgiven av högar och buntar av papper och dokument. Det spekulerades på banken att hon var för snål för att hyra ett eget kontor. Man måste dock ge henne att hon var en av fanbärarna för kvinnorättsfrågor. Under en tid då nästan inga kvinnor vågade resa ensamma, reste Hetty tusentals mil ensam för att samla in skulder på blott några hundratals dollar.

Inte ens hennes barn skonades från snålheten. När hennes son Ned bröt benet försökte hon söka vård för pojken på ett sjukhus för gatubarn. En sköterska på kliniken kände igen Häxan från Wallstreet och det hela uppdagades. Då flydde Hetty platsen skrikande att hon skulle utföra operationen själv. När hon till slut insåg allvaret var det för sent; Ingen doktor kunde rädda Neds ben och amputationen var ofrånkomlig.

När barnen väl var utflyttade spenderade hon tiden med att flytta mellan olika lägenheter på vardera sidan statsdelsgränsen så att hon skulle slippa betala skatt. På ålderns höst ådrog hon sig svårartade bråck i benet men vägrade betala för operationen som kostade 150 dollar. Detta innebar en lång rad hjärnblödningar vilket renderande henne permanent rullstolsbunden.

Hetty dog 81 år gammal i New York mitt under ett bråk med ett hembiträde gällande skummad mjölks många dygder.

/Robin

Arnold Schwarzenegger. Simpel.

1990 släpps Total Recall med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 11 år senare, 2001, släpps DVDn med ett rykande färskt kommentatorspår. I samtal med Paul Verhoeven (regissör) är det tänkt att Schwarzenegger ska ta med fansen och betraktarna på en resa tillbaka till inspelningen 1990, kanske dra lite "background story", blåsa nytt liv i en scen eller två med lite pikanta detaljer eller bara dra några sköna anekdoter om Sharon Stone och teamet. Om inte annat ge personen som la ner 189 kr valuta för pengarna. Lite av ett kommentatorspårs uppgift.

Synd bara att inte Arnold fick briefen.



/Joakim

Hermann Buhl. Prom.

"Det finns bara tre sporter; tjurfäktning, motorsport och bergsbestigning; resten är blott lekar." - Ernest Hemingway

Österrikaren Hermann Buhl (1924 - 1957) förstod i de tidiga tonåren att klättringen var hans kall. När polarna började hänga på stan och dricka folköl samt vissla på kjoltyg gick Buhl omkring med snöbollar i händerna, allt för att härda sina händer till två mänskliga ishackor.

1953, får Buhl höra talas om Nanga Parbat. Berget som av lokalbefolkningen kallas "Djävulens Berg" eller "Människoätaren". Vid den här tiden hade 31 tappra själar antagit utmaningen och alla misslyckats, ingen hade återvänt överlevande (fram till 1990 dog 77% av de som försökte bestiga berget(!)).

Hur som, Buhl skiter i både statistik och sunt förnuft, han ska upp på toppfan. Efter att expeditionen fått en skitstart med dålig organisation och väder vaknar Buhl upp mitt i sin skönhetssömn på 6900 meters höjd av att hans entourage gnäller över tunn luft. Buhl bryr sig föga och utan att blinka fortsätter han färden allena.

Endast två expeditioner över hela jordklotet hade tidigare lyckats ta sig över 8000-metergränsen, båda dessa involverade över 100 personer och en jävla massa syrgas. Buhl var både utan sällskap och utrustning. Vi måste ta hänsyn till att det här var 1953, alltså långt ifrån Ola Skinnarmos sköna Canada Goose-kalsonger, nanotält, GPS, snöskotrar och snabba Oakleys. Vid den här tiden hade man knapphändig information av vad som händer med kroppen på högre höjder.

Buhl når mot alla odds toppen kl 19 samma kväll vilket innebar att nedstigningen skulle ske under mörker, vilket är en omöjlighet. Något t.o.m. Buhl inser. Han "slår läger" på en klippkant på 7900 meters höjd. Rättare sagt ställer hans sig på klippkanten med endast ett enhandsgrepp som livlina vetandes att om han somnar kommer han aldrig att vakna igen. Buhl har nu klättrar i 18 timmar i sträck. Han har ingen mat och inget vatten.

Buhl har i efterhand berättat hur han hade hallucinationer hela natten. Trots detta överlever han mörkret och traskar ner till baslägret som den första människan att ha klarat av Nanga Parbat.

För att få lite mer förståelse för hur den där natten på "Människoätaren" var har vi en bild på Buhl tagen direkt efter den sista nedstigningen.

Han var 29 år när bilden togs.

/Joakim

Användandet av bävergäll. Simpelt.

Kära läsarkrets,

Här bjuder gästskribent Daniel Carlsten oss på en aptitlig resa genom farmakologi, lokalfauna och fåfänga. Mycket nöje.

Den som levde i Sverige under 1800-talet och behövde lite snabba pengar kunde med fördel gå ut i skogen och fälla en bäver. Apoteket betalade nämligen inte mindre än motsvarande två månadslöner till den som kunde berika dem med ett par så kallade gällpungar – en slags körtlar belägna vid varje bävers anal. Gällpungarna innehåller ett gulaktigt sekret, kallat gäll. I gället finns salicylsyra som apoteken ville åt för att framställa naturläkemedel mot tandvärk, feber och annat.

Snabba pengar är snabba pengar, tänkte svenskarna, och gick man ur huse i hopp om att var och en kunna ta åtminstone två frimånader. Och jaktlyckan var god. Inte en enda bäver kom undan, och under många år betraktades arten som helt utrotad i Sverige.

Med det sagt om den simpla utrotningen av bävern på 1800-talet flyttar vi nu raskt blicken till en mer närstående samtid: Bävern är tillbaka i den svenska faunan, och den har gällpungarna i behåll – än så länge. Gället har en mycket speciell lukt, och används därför av bävern för att doftmarkera sitt revir ute i naturen. Vissa djur kissar, andra (skunken till exempel) fiser. Bävern ”gällar”.

Vi människor har också ett sätt att kommunicera med doft. Bland annat med parfym, som kan sända ut känslor av åtrå, romantik, sensualitet, fräschör och annat till synes statusförhöjande. Fåfängt, kan tyckas. Och fåfängan har som bekant ibland inga gränser, vilket blir tydligt då det går att läsa sig till att flertalet parfymer med djurisk, mustig (läs: vulgär) doft, använder bäverns analkörtel som källa för detta.

/Daniel

Victor Feguer. Prom.

1963 avrättades för sista gången en människa i delstaten Iowa i USA. Han hette Victor Feguer och satt på deathrow dömd för mord. Orsaken till att Victor skall sorteras in i promkategorin bestod i hans krav på sista måltid innan avrättningen. Nämligen; en enda oliv. Med kärnan kvar.

/Robin

Tristan da Cunha. Simpel.

Tristan da Cunha - Världens simplaste plats.

Mitt ute i Atlanten långt ifrån allt vad länder och civilisation heter ligger den lilla vulkanön Tristan da Cunha, aka the inaccessible island. Världens mest avlägsna ö. Det är en plats där ingen vid sina sinnens fulla bruk borde vilja bo, men likt förbannat har några letat sig dit. Den enda staden på ön heter Edinburgh of the Seven Seas och har ca 300 invånare.
Här följer berättelsen om hur dom kom dit och vad fan dom gör där.

Tristan da Cunha fick sitt namn på den tiden då allt som behövdes för att namnge en plats var att segla förbi, peka på den och säga: "Den ska heta som jag!". Den portugisiske kaptenen Tristão da Cunha hade dock bättre saker för sig och besvärade sig inte med att landstiga, men ön hade nu fått ett namn. Det var inte förrän den franska fregatten L'Heure du Berger seglade förbi år 1767 som ön blev närmare undersökt. En person fattade tycke för ön och beslöt sig att stanna. År 1816 annekterades ön av Storbritannien som fruktade att fransmännen kunde använda ön som bas för att frita Napoleon som satt fången på ön St Helena 270 mil bort. Några år senare hämtade flottan upp sina mannar men skotten William Glass och hans hustru hade fattat tycke för ön och stannade. Under åren varierade invånarantalet. Förlista sjömän och misslyckade valfångare anslöt och provade på ölivet. Men de flesta klarade inte mer än några månader och hoppade på första bästa förbipasserande båt därifrån. 1862 fanns det sex personer på ön; en kvinna och fem män. En förbipasserande skeppare tyckte synd om de kvinnosuktande herrarna och lovade att göra något åt saken. Han återvände med fem giftaslystna färgade kvinnor från Sankt Helena. De überkåta ungkarlarna hade sedan länge gjort upp om turordningen. 53-årige Thomas Swain var äldst och fick den kvinna som först satte sin fot på ön till maka. Och så vidare.

Ön är idag inte bara världens mest avlägsna utan också mest inavlade plats. Alla i befolkningen lider av samma inalvels-astma och det finns endast åtta efternamn på ön. Samtliga öbor heter i dag antingen Glass, Swain, Rogers, Green, Hagan, Lavarello, Repetto eller Patterson, vilket talar sitt tydliga språk. 300 invånare, 8 efternamn. Du gör matten...

För ca 40 år sedan blev vulkanen på ön aktiv på nytt och började spy ut stenar och svavel. Hela befolkningen evakuerades till Kapstaden i några månader tills situationen på ön var under kontroll. På vägen tillbaka insåg öborna att de glömt evakuera sina får. Ve of fasa! Vad skulle de nu leva av? Bara potatis kan bli väldigt enformigt, till om med för en Tristan da Cunhabo. Men när de närmade sig ön kunde de dra en lättnadens suck. Lavan hade inte runnit ned på den sida av ön där deras får hade sina betesmarker. Men deras besvikelse blev än värre då de steg iland och insåg att de även glömt kvar sina hundar, som i brist på hundmat ätit upp alla fåren. Således blev farhågan trots allt införlivad.

Rent exportmässigt har Tristan da Cunha två varor som intresserar omvärlden:
1: Kräftor
2: Frimärken.
Av naturliga själ är frimärken från ön hett eftertraktade bland samlare världen över. Det första frimärket som gjordes på ön är också det mest eftertraktade. På det kan man läsa 4p i hörnet, det står inte för pennys eller pence utan 4 potatisar!?! På ön finns nämligen inte mycket i matväg och potatis är hårdvaluta.

En gång om året har de "skördefest" på ön. Då vandrar befolkningen i samlad trupp till en bergsskreva på öns baksida där tre krumma äppelträd och ett ensamt plommonträd kurar: öns enda frukbärande träd.

Som på alla isolerade platser är utbudet av aktiviteter och tidsfördriv väldigt skralt och således tar spriten sitt naturliga grepp om lokalbefolkningen. När spritleveransen från Kapstaden nalkas flockas stora delar av befolkningen kring hamnen som alkoholister kring Systembolaget måndag morgon. Detta är så klart sorgligt, mest p.g.a. att båten bara anländer två gånger per år. Och vissa gånger är det alltför livlig sjö kring hamnen och båten tvingas vända tillbaka utan att leverera sin last. Då är det extra trist att vara invånare på Tristan de Cunha.

På ön finns en enda poliskonstapel vars enda egentliga uppgift är att stoppa förfriskade förare som kör någon av öns få bilar för snabbt på öns enda väg. Annars finns egentligen ingen brottslighet att tala om. Det grövsta dokumenterade brottet är ett inbrott på puben när spritleveransen var försenad.

Om du någonsin skulle besöka Tristan da Cunha så drick inte alltför häftigt med lokalbefolkningen. Du vill ju inte råka ut för samma öde som drabbade konstnären Augustus Earle 1824: Vakna bakis och missa båten och bli kvar i åtta månader tills nästa båt anländer. Och vid det laget är chansen stor att du redan blivit en Glass, Swain, Rogers, Green, Hagan, Lavarello, Repetto eller Patterson.

/Robin