Michael Carroll. Simpel.

I November 2002 vann den nittonåriga småfifflaren och sopgubben Michael Carrol från Norfolk i England 9,7 miljoner £ (ca 110 millar) på The National Lottery. Han hämtade ut vinstchecken inför en uppjagad presskår iförd träningsoverallsjacka och elektrisk fotboja. Och ett levnadsätt som hade fått Mike Tyson att rodna tog sin början.

Med sin nyförvärvade förmögenhet började Michael åtnjuta "the finer things in life" som crack, bilar, prostituerade, skrytvilla i Spanien och guld. Han byggde till sina grannars fröjd ett demolition derby på bakgården av sitt nya slott och inredde ett tronrum fyllt av fantasy-vapen samt började anordna regelbundna knarkfester med dokusåpastjärnor och thugs från Norfolks undre värld. Åtskilliga miljoner donerades till hans favvolag The Rangers och lika mycket spelades bort på hästar och hundar.

När det började höjas ögonbryn och tisslas och tasslas i pressen angående Michaels hedonistiska livsstil (han svingade sig i en ovärdelig kristallkrona på Swaffhams statshotell bland annat) valde han att bemöta all kritik på ett konsekvent och enkelt sätt - enfingerssalut åt alla!

2006 började det gå utför på allvar, Michael åkte dit för koksinnehav och fick sitta av några månader på kåken. Under tiden tröttnade hans frisörfru och drog med den gemensamma dottern. När Michael kom hem hade det börjat sina i kistan och han började ta banklån för att kunna fortsätta sin extravaganta livsstil. När bankerna tröttnat började Michael se sig om efter andra möjligheter. För lite snabba cash lyckades en hal manager övertala honom att gå en boxningsmatch mot avdankade ex gladiatorn Rhino. Michael gick.
Michael förlorade.
Samma manager fick honom att spela in rapsingeln - "Bitches Cars Dogs and Drugs". Den blev (för att säga det milt) inte allt dom hoppats på.

2008 bröt ett gäng kriminella vandaler och fd vänner sig in och dödade Michaels tolv hundar och drev honom från sitt slott i Norfolk.
Slottet står sedan dess övergivet och vandaliserat med poolen fylld av skräp.

Den artonde februari i år ansökte Michael för bankruptcy och återgick till sitt gamla jobb som sopgubbe.
I en ny intervju berättar han att han fortfarande spelar på lotto.

Simpel.

/Robin

Melchior Sinclaire. Prom.

Vi har tidigare tittat på simpelhet i litteratur och film, såsom Arvid i Utvandrarna. Idag gör vi ett besök i praktverket Gösta Berlings Saga. Föremålet för benämningen prom i detta fall är brukspatron Melchior Sinclaire (obs mannen på bilden är nån helt annan). Det här är i stort sett hur promhet hade tett sig i Platons idévärld.

I sandgången mittframför trappan på Björne låg en stor sten, som var till både besvär och förargelse. Åkdon välte på den, hästar och folk snavade över den, pigor, som kommo med tunga mjölkbyttor, stötte mot den och spillde ut mjölken, men stenen fick alltjämt ligga kvar, eftersom den redan hade legat där i så många år. Den hade ju funnits där i brukspatronens föräldrars tid, långt innan man hade tänkt på att bygga Björne gård. Brukspatron Sinclaire förstod inte varför han skulle ta upp den ur jorden.

Men en av de sista dagarna i augusti hände, att två pigor, som buro en tung så, snavade över stenen. De föllo, skadade sig illa, och oviljan över stenen vart stor.

Det var ännu bara frukostdags. Brukspatronen var ute på sin morgonvandring, men som folket just var hemma vid gården mellan åtta och nio, lät fru Gustava befalla några män att komma och gräva upp den stora stenen.

De kommo också med järnspett och spadar, grävde och bände och fingo äntligen upp den gamla fridstöraren ur hans håla. Så buro de bort den till bakgården. Det var arbete nog för sex karlar.

Inte förr var stenen upptagen, än brukspatronen kom hem, och strax fick han ögonen på eländet. Man må tro, att han blev vred. Det var inte mer samma gård, tyckte han. Vem hade vågat flytta bort stenen? Jaså, fru Gustava hade givit befallningen. Ja, de kvinnfolken hade då inget hjärta i kroppen. Visste inte hustru hans, att han älskade den stenen?

Och så gick han rätt på stenen, lyfte den med mannakraft och bar den över bakgården och gården ända fram till platsen, där den hade legat, och där slängde han ner den. Och det var en sten, som sex karlar med nöd hade kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad över hela Värmland.

/Tomas