Anna Wintour är den ikoniska chefredaktören för amerikanska Vogue. En post som gett henne tilläggstiteln "New Yorks inofficiella borgmästarinna" och av vissa anses hon vara den mäktigaste kvinnan i USA. För många av er läsare kommer hennes existens inte som en nyhet ("Djävulen bär Prada" skrevs av en tidigare kollega till henne, och dokumentären "The September Issue" skildrar hennes vardag på redaktionen). Den befintliga dokumentationen kunde vara skäl nog att inte skriva om henne, men vår samling skulle inte kännas komplett utan Anna, så vi skiter i det.Hon föddes 1949 i London. Hennes lätt igenkännbara bobfrisyr har hon burit med få undantag sedan femton års ålder. Som ung påbörjade hon en modeutbildning på föräldrarnas initiativ men hoppade av, med orden "antingen förstår man mode, eller så gör man det inte". Anna förstår mode. 1988 tog hon över chefredaktörposten för amerikanska Vogue efter att under fem års tid manövrerat ut tidigare redaktören Grace Mirabella. Tidigare i karriären övertog hon redaktörsposten för brittiska Vogue, sparkade halva redaktionen och ådrog sig öknamnet "Nuclear Wintour".
Man når inte toppen av modevärlden utan att flörta med elitism. På Voguekontoret ska hon ha uttryckt en muntlig regel, som förbjuder yngre medarbetare att inleda en konversation med henne. Vid ett tillfälle såg en yngre redaktör Anna ramla i en korridor, och valde efter initial panik att spänna blicken på en punkt långt långt borta, och gå förbi henne utan att hjälpa till. Den yngre redaktören fick senare veta av en annan medarbetare att hon läst situationen helt korrekt. En tänkt artikel om bröstcancer hos en flygvärdinna fick ändras på Annas begäran, och en rik affärskvinna i förstaklass med cancer fick sökas upp istället. Hennes kontor har en arkitektonisk intressant detalj. För att komma till hennes skrivbord måste man gå en ca tjugo meter lång walk of shame, och ett möte på hennes kontor används ofta som ett hot, oense kollegor emellan.
Hon påstås ensam ha dödat 90-talets grungevåg, genom att hota modeskapare att om de inte glammar upp sig får de inte vara med i Vogue. 2008 lyckades hon driva igenom att de största visningarna på modeveckan i Milano flyttades till tidigare i veckan, så att hon kunde hinna hem och slappa lite innan visningarna i Paris började.
Anna har löneförhandlat väl, och tjänar ca två miljoner dollar om året (plus tvåhundratusen dollar extra att fräscha upp garderoben med, årligen). En Mercedes med chaufför står henne till tjänst vart hon än är i världen, och Vogues förlagschef lånade ut över en och en halv miljoner dollar av företagets pengar till hennes inköp av ett stadshus i Greenwich Village. Räntefritt.
Hon saknar inte helt humor. Hennes idoga förespåkande av päls, både privat och i tidningen, har lett till många konfrontationer med djurrättsaktivister. Vid den årliga julfesten på förlaget Condé Nast, skickade Anna ner en bricka rostbiff till den arga massan nere på gatan.
På modevisningar bär hon allt som oftast kolsvarta solglasögon. Hon berättar själv att finessen med det är att om hon hatar det hon ser, märks det inte så tydligt. Det hon hatar har hon den goda smaken att inte omnämna i tidningen, varpå fenomenet eller modeskaparen obemärkt driver ut i den kalla mörka världsrymden. Som ett svagt ljus. För att aldrig mer skådas.
/Tomas
