Tristan da Cunha - Världens simplaste plats.Mitt ute i Atlanten långt ifrån allt vad länder och civilisation heter ligger den lilla vulkanön Tristan da Cunha, aka the inaccessible island. Världens mest avlägsna ö. Det är en plats där ingen vid sina sinnens fulla bruk borde vilja bo, men likt förbannat har några letat sig dit. Den enda staden på ön heter Edinburgh of the Seven Seas och har ca 300 invånare.
Här följer berättelsen om hur dom kom dit och vad fan dom gör där.
Tristan da Cunha fick sitt namn på den tiden då allt som behövdes för att namnge en plats var att segla förbi, peka på den och säga: "Den ska heta som jag!". Den portugisiske kaptenen Tristão da Cunha hade dock bättre saker för sig och besvärade sig inte med att landstiga, men ön hade nu fått ett namn. Det var inte förrän den franska fregatten L'Heure du Berger seglade förbi år 1767 som ön blev närmare undersökt. En person fattade tycke för ön och beslöt sig att stanna. År 1816 annekterades ön av Storbritannien som fruktade att fransmännen kunde använda ön som bas för att frita Napoleon som satt fången på ön St Helena 270 mil bort. Några år senare hämtade flottan upp sina mannar men skotten William Glass och hans hustru hade fattat tycke för ön och stannade. Under åren varierade invånarantalet. Förlista sjömän och misslyckade valfångare anslöt och provade på ölivet. Men de flesta klarade inte mer än några månader och hoppade på första bästa förbipasserande båt därifrån. 1862 fanns det sex personer på ön; en kvinna och fem män. En förbipasserande skeppare tyckte synd om de kvinnosuktande herrarna och lovade att göra något åt saken. Han återvände med fem giftaslystna färgade kvinnor från Sankt Helena. De überkåta ungkarlarna hade sedan länge gjort upp om turordningen. 53-årige Thomas Swain var äldst och fick den kvinna som först satte sin fot på ön till maka. Och så vidare.
Ön är idag inte bara världens mest avlägsna utan också mest inavlade plats. Alla i befolkningen lider av samma inalvels-astma och det finns endast åtta efternamn på ön. Samtliga öbor heter i dag antingen Glass, Swain, Rogers, Green, Hagan, Lavarello, Repetto eller Patterson, vilket talar sitt tydliga språk. 300 invånare, 8 efternamn. Du gör matten...
För ca 40 år sedan blev vulkanen på ön aktiv på nytt och började spy ut stenar och svavel. Hela befolkningen evakuerades till Kapstaden i några månader tills situationen på ön var under kontroll. På vägen tillbaka insåg öborna att de glömt evakuera sina får. Ve of fasa! Vad skulle de nu leva av? Bara potatis kan bli väldigt enformigt, till om med för en Tristan da Cunhabo. Men när de närmade sig ön kunde de dra en lättnadens suck. Lavan hade inte runnit ned på den sida av ön där deras får hade sina betesmarker. Men deras besvikelse blev än värre då de steg iland och insåg att de även glömt kvar sina hundar, som i brist på hundmat ätit upp alla fåren. Således blev farhågan trots allt införlivad.
Rent exportmässigt har Tristan da Cunha två varor som intresserar omvärlden:
1: Kräftor
2: Frimärken.
Av naturliga själ är frimärken från ön hett eftertraktade bland samlare världen över. Det första frimärket som gjordes på ön är också det mest eftertraktade. På det kan man läsa 4p i hörnet, det står inte för pennys eller pence utan 4 potatisar!?! På ön finns nämligen inte mycket i matväg och potatis är hårdvaluta.
En gång om året har de "skördefest" på ön. Då vandrar befolkningen i samlad trupp till en bergsskreva på öns baksida där tre krumma äppelträd och ett ensamt plommonträd kurar: öns enda frukbärande träd.
Som på alla isolerade platser är utbudet av aktiviteter och tidsfördriv väldigt skralt och således tar spriten sitt naturliga grepp om lokalbefolkningen. När spritleveransen från Kapstaden nalkas flockas stora delar av befolkningen kring hamnen som alkoholister kring Systembolaget måndag morgon. Detta är så klart sorgligt, mest p.g.a. att båten bara anländer två gånger per år. Och vissa gånger är det alltför livlig sjö kring hamnen och båten tvingas vända tillbaka utan att leverera sin last. Då är det extra trist att vara invånare på Tristan de Cunha.
På ön finns en enda poliskonstapel vars enda egentliga uppgift är att stoppa förfriskade förare som kör någon av öns få bilar för snabbt på öns enda väg. Annars finns egentligen ingen brottslighet att tala om. Det grövsta dokumenterade brottet är ett inbrott på puben när spritleveransen var försenad.
Om du någonsin skulle besöka Tristan da Cunha så drick inte alltför häftigt med lokalbefolkningen. Du vill ju inte råka ut för samma öde som drabbade konstnären Augustus Earle 1824: Vakna bakis och missa båten och bli kvar i åtta månader tills nästa båt anländer. Och vid det laget är chansen stor att du redan blivit en Glass, Swain, Rogers, Green, Hagan, Lavarello, Repetto eller Patterson.
/Robin
