Kära tålmodiga läsare. Ni får ursäkta vår långa frånvaro. Vi har inga ursäkter. Det var Robins fel. Och Joakims. Och mitt. Nu lovar vi hursomhelst att bättra oss. Jag ska inte uppehålla er i fler ursäkter, utan låt oss istället roas av denna persons öde, som vi för första gången rubricerar som både prom och simpel. Håll till godo.
1974 var ett händelserikt år i världshistorien. Stephen King debuterar med "Carrie", Nixon avgår som President i stormen efter Watergate, urtidsmänniskan "Lucy" påträffas, Kate Moss föds, och den japanska soldaten Hiroo Onoda viftar vit flagg och erkänner Andra Världskriget som avslutat. Krigets egentliga avslut ca trettio år tidigare firades på gator och torg världen över, konfetti regnade från kontorsfönstren och en enad världs samlade optimism rådde. Ett fåtal minns det annorlunda, och mer likt ännu en dag på en intagen kulle.
En blott tjugotvåårig Hiroo dök 1944 upp till måndagsmötet i Japanska armén och skeppades till Filippinerna. Hans order var enkla, ge inte upp, och ta för fan inte livet av dig. Interna konflikter rörande militär rang skapade tumult vid ankomsten, och merparten av den japanska närvaron förintades av amerikanska styrkor. Hiroo blev löjtnant lite raskt och sprang med sina tre överlevande män mot kullarna.
I Oktober 1945 hittade det magra förbandet en lapp som löd "KRIGET ÄR SLUT, KOM NER FRÅN BERGEN!". Gruppen avfärdade detta som allianspropaganda. Framåt vintern släppte japanska armén egna flygblad med order om att ge upp. Gruppen granskade lapparna noggrant, och kom fram till att även dessa lappar var ett falsarium. Männen hade vid det här laget gömt sig i kullarna i över ett år. Efter ytterligare fyra år tröttnade en av följeslagarna och gav upp. 1952 började familj och vänner bli lite oroliga, och lät släppa brev och foton från flygplan över kullen. Lögn och förbannad - och fräck - dikt blev domen, och männen blev kvar där de satt. Utan ett strategiskt befäl började agendan bli mer otydlig. En olycksfågel i förbandet blev skjuten i benet i en konfrontation med lokala fiskare, och blev senare dödad av en spaningspatrull. Onodas sista vapenbroder blev 1972 dödad av polisen för ett rent pojkstreck (han och Onoda futtade eld på några korgar ris som bönderna plockat).
Året är nu 1974 och Onoda är ensam. En dag springer han på en avhoppad japansk student som enligt egen utsago gett sig ut i världen för att finna "Löjtnant Onoda, en pandabjörn, och den fruktansvärda snömannen". Denne fotar av sig med Onoda och återvänder till Japan med bevis för att deras förlorade son fortfarande är i livet. Den japanska regeringen lyckas lokalisera Onodas gamla befälhavare, Major Taniguchi, som vid den här tiden sadlat om till bokhandlare. Man låter klä upp majoren i dennes gamla armétrasor, flyger över honom till Filippinerna, och beordrar personligen Onoda att komma ner från kullen. Onoda lyder order, och överlämnar sig själv, sin uniform, svärd och bössa, bara 29 år efter eld upphör. Omständigheterna kring Hiroo Onodas "övertid" fick öns borgmästare att visa överseende med att Onoda och hans mannar härjat runt och dödat trettiotalet öbor och flertalet gånger utbytt eld med lokal polis. Hiroo fick återvända hem till landet han prompt och simpelt tjänat i nästan trettio år. Hur han blev mottagen? Som en hjälte förstås.
/Tomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar