torsdag 25 november 2010

Piet Mondrian/Theo Van Doesburg-schismen. Prom.

Kära läsare,

Idag bjuder vi er på en riktig pärla ur konsthistorien: en schism gällande färg och form. Hur en palettkniv klöv ett vänskapsband. Vidare har vi den stora glädjen att berätta att den 1 december börjar Prom. Simpels. JULKALENDER! En snabbis om dagen ända fram till Julafton. Men först kommer alltså ett tidigt julkort från våra vänner i Holland...

De Stijl var en modernistisk konstnärsgrupp som grundades på 1910-talet i Holland. Dessa män (ja, endast män) satte sin tro till det de ansåg vara den enda sanna abstraktionen: endast horisontella och vertikala rutor och linjer, i rena grundfärger. En tidskrift som bar gruppens namn publicerades, där de drev sin raka linje. Medlemmarna sågs mycket sällan, om ens alls, utan kommunicerade via brev. Detta visade sig vara en grundförutsättning för vänskapen mellan Piet Mondrian och Theo Van Doesburg (som får anses vara rörelsens grundare).

Piet Mondrian, "Tableu II", 1922


Theo Van Doesburg, "Composition VII", 1917


Deras vänskap började skära sig när Van Doesburg 1923 flyttade till Paris, där Mondrian bodde. Mondrian var tillbakadragen och introvert, och Van Doesburg utåtriktad och charmig. Egentligen var allt de hade gemensamt dessa linjer, rutor och grundfärger. Därför kom det som två år senare uppdagades att riva upp allt: Van Doesburg blev påkommen med att rita ett streck....diagonalt.

Theo Van Doesburg, "Contra-Composition XVII", 1925


Mondrian hade möjligen kunnat förlåta detta snedsteg, om det inte vore för att Van Doesburg försvarade sitt agerande. Kolla, det är ju schysst, jag kallar det "elementarism", det är bara diagonala linjer. Mondrian såg rött..och gult och blått, men försökte en sista gång rädda sin vän från dennes uppenbara 45-gradiga feber. Hade karln inandats terpentin, eller svalt färg?. Mondrian hade själv dansat med den sneda djävulen, men vunnit genom att vända duken diagonalt så att strecken fortfarande var horisontella och vertikala för betraktaren.

Piet Mondrian, "Lozenge Composition with Red, Black, Blue, and Yellow", 1925


Mondrian stormade ut och de forna vännerna sågs aldrig igen. (Ok, de sågs fem år senare av misstag på ett kafé, men låt oss glömma det förargliga slutet på en annars prom schism).

/Tomas

fredag 5 november 2010

Florence Foster Jenkins. Simpel.


Det strömmar in post till redaktionen om könsfördelningen i våra urval. Vi på redaktionen är de första att instämma med er: kvinnor är också simpla. Med det sagt följer här en liten berättelse om en av historiens stora underhållare.

Florence Foster Jenkins (född 1868. Död 1944) är känd som en av de sämsta yrkesverksamma operasångerskor som levat. Hon var jämnsämst på allt hon företog sig i musikalisk väg: ton, takt, uttal och gehör. Hennes enda egentliga kvalitet var ambition.

Hon hade uppvisat stor ofallenhet för sångkonsten redan som ung, men det var först när hennes far dog, när hon var i fyrtioårsåldern, som hon ärvde tillräckligt för att kunna "satsa på musiken". Hon satte upp sina första föreställningar i början av tiotalet. Hennes pianist satt konstant på helspänn och kompenserade för hennes semestrande taktkänsla ("semestrande" är fel ord, det skulle syfta på att hon både haft en, samt att den kunde väntas åter). Skratten, som ackompanjerade föreställningarna från publikraderna, avfärdade Florence som avundsjuka (förmodligen var det hennes rivaler som satt där nere). Pianisten gjorde även lustiga miner till publiken bakom hennes rygg, ifall skratten för ett ögonblick skulle tystna. Mozart, Verdi, Strauss; ingen gick säker, när klassiker efter klassiker gråtande forcerades genom Jenkins strupe, som foie gras på tub. Hon satte skräck i Nattens Drottning. Avslöjade Trollflöjtens trick. Slarvade bort Nötknäpparen, och spillde vin över Läderlappen.

Trycket efter biljetter till hennes omtalade uppsättningar bara växte. Vid 76 års ålder gav hon efter och släppte taget om sina familjära salonger och gav en utsåld föreställning på Carnegie Hall. En månad senare var hon död.

Hon ska ha sagt en gång, att "folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen ska säga att jag inte sjöng". Med viss öppenhet för ordets valör, kan vi gott hålla med henne.

Nedan följer Florence Foster Jenkins slakt av Mozarts "Der Hölle Rache" (Nattens Drottning), från Trollflöjten. Känner du dig osäker på hur arian bör framföras, så hittar du en mer ortodox version därunder.

Florence Foster Jenkins version:


Diana Damraus version från Royal Opera House uppsättning:


/Tomas

måndag 1 november 2010

Arrhachion. Prom.


Idrottsmän brukar allt som oftast ses som okomplicerade och simpla varelser. Men under det antika Greklands olympiad år 564 f. kr. ägde en av de promaste sportögonblicken i historien rum.

Det hela utspelade i finalen av Pankratos, som kan liknas vid dagens MMA/Ultimate Fighting. Denna fysiska gren var mycket uppskattad av dåtidens simpla och bestialiska åskådare och reglerna tillät det mesta, utom att bitas och att peta i ögonen (i Sparta var emellertid även detta tillåtet, så klart). Att sparka någon i skrevet var en fullt legitim teknik, som av förklarliga skäl ansågs synnerligen effektiv.

Den ena participanten var Arrhachion från Phigalia som två gånger tidigare stått som segrare och nu var på jakt efter en tredje bragd. Finalen drog igång och en bit in i matchen hamnade Arrhachion i motståndarens fatala strypgrepp. Att ge upp var dock en tanke som var totalt frånvarande i den atletiske grekens sinne. Trots sitt stundande inträde i dödsriket lyckades han, i en sista kraftansträngning, bryta sin banemans tår och smärtan kombinerad med chocken fick denne att snabbt tillkännage sin kapitulation.

Domaren var illa kvickt framme för att höja Arrhachions arm i triumfens tecken och utropa honom till vinnare men lemmen var lika livlös som segraren själv. Matchen var dock avgjord och ära och berömmelse tas inte ifrån en vinnare, även en död sådan.

Även om champagnesprutandet i omklädningsrummet i största sannolikhet uteblev kröntes Arrhachion likbleka kropp med lagerkrans och guld samt skickades, bokstavligen talat, tillbaka till Phigalia på en kärra. Arrhachion fick sin tredje olympiska guldmedalj och tar den gamla sportfloskeln "hela vägen in i kaklet" till nya höjder även om det kostade honom livet.

/Joakim