Rånet mot Stockholms Auktionsverk. Simpelt.

Ärade läsekrets,

Idag har vi den enorma äran att kunna presentera en osande aktuell gästartikel av Daniel Carlsten. Mycket nöje.

Det är fredagen den 20 maj 2011. Solen skiner, gatorna är fyllda av människor på väg till eller från sina lunchraster. En härlig puls. Mitt i pulsen står en röd Toyota. I bilen sitter två skräcknervösa fyllon med varsin sönderklippt toppluva i händerna. Vi kan kalla dem Juha och Stefan*.

Juha och Stefan har en plan. De ska råna Stockholms Auktionsverk. Planen börjar och slutar i den meningen. De har pratat länge och ofta om det. Framför allt brukar det komma upp på fyllan. När allt verkar möjligt. Man skulle råna Auktionsverket. Göra en Robin Hood. Ta från de rika och så vidare. Idag ska det bli av. ”Ge mig lite farligheter”, säger Juha tyst och fnissar, i ett tafatt försök att peppa upp sig själv och sin kumpan. ”Jag har väntat länge nog nu”. Stefan bryr sig inte om honom.

”Det får gå fort det här nu”, säger han. ”Sitt kvar i bilen, så går jag in och rånar skiten ur stället.”

Stefan har sett det på film hur många gånger som helst: Lugn kommer rånaren in på banken, berättar sansat för kassörskan att det här är ett rån, öppna valvet, fyll påsen med pengar, ”håll fingrarna borta från larmknappen, lilla gumman”, ut till flyktbilen, gömma sig i en stuga i skogen, käka mackor och ha det mysigt i väntan på att polisen ska ge upp. Sagt och gjort. Stefan drar på sig luvan, öppnar dörren, går ut, marscherar raskt och målmedvetet över gatan till Auktionsverket. Men med fötterna på tröskeln brister något i Stefan, och han vrålar i panik: ”Ta mig till guldet! Ta mig till guldet!”. Han krossar en glasmonter. Larmet går – Stefan bajsar på sig. I skräcken, stressen och skammen sträcker han in armarna i montern och fyller famnen halvfull med glitter. Han vänder sig om och håller på att springa rakt in i en Zorn-målning värd åtskilliga miljoner, men lyckas parera. Paniken stegrar. Han ropar åt en vakt: ”Jag skjuter dig i huvudet!”, och hoppar sedan klumpigt häck över verk av Carl Fredrik Hill, Bruno Liljefors och Carl Larsson.

Under tiden har Juha blivit rastlös ute i bilen. I ett försök att förstora sin roll i dramat har han lyft ut en väska full med skrot ur bagageluckan. Han går fram till entrén, ställer väskan där och mässar sedan för full hals in i lokalen: "Det är en bomb i väskan här! Rör ni er så smäller det!". Stefan fattar ingenting. En bomb? Varför?

Sekunderna senare gnisslar två nyrika men ack så simpla fyllon nedför Nybrogatan i en röd Toyota. De är på väg mot skogen – och mackorna.

* Juha och Stefan heter egentligen något annat. Vad vet vi inte. Man har inte hittat dem. Och med detta sagt så får polisens insats ses som om möjligt ännu simplare än deras.

/Daniel