Hermann Buhl. Prom.

"Det finns bara tre sporter; tjurfäktning, motorsport och bergsbestigning; resten är blott lekar." - Ernest Hemingway

Österrikaren Hermann Buhl (1924 - 1957) förstod i de tidiga tonåren att klättringen var hans kall. När polarna började hänga på stan och dricka folköl samt vissla på kjoltyg gick Buhl omkring med snöbollar i händerna, allt för att härda sina händer till två mänskliga ishackor.

1953, får Buhl höra talas om Nanga Parbat. Berget som av lokalbefolkningen kallas "Djävulens Berg" eller "Människoätaren". Vid den här tiden hade 31 tappra själar antagit utmaningen och alla misslyckats, ingen hade återvänt överlevande (fram till 1990 dog 77% av de som försökte bestiga berget(!)).

Hur som, Buhl skiter i både statistik och sunt förnuft, han ska upp på toppfan. Efter att expeditionen fått en skitstart med dålig organisation och väder vaknar Buhl upp mitt i sin skönhetssömn på 6900 meters höjd av att hans entourage gnäller över tunn luft. Buhl bryr sig föga och utan att blinka fortsätter han färden allena.

Endast två expeditioner över hela jordklotet hade tidigare lyckats ta sig över 8000-metergränsen, båda dessa involverade över 100 personer och en jävla massa syrgas. Buhl var både utan sällskap och utrustning. Vi måste ta hänsyn till att det här var 1953, alltså långt ifrån Ola Skinnarmos sköna Canada Goose-kalsonger, nanotält, GPS, snöskotrar och snabba Oakleys. Vid den här tiden hade man knapphändig information av vad som händer med kroppen på högre höjder.

Buhl når mot alla odds toppen kl 19 samma kväll vilket innebar att nedstigningen skulle ske under mörker, vilket är en omöjlighet. Något t.o.m. Buhl inser. Han "slår läger" på en klippkant på 7900 meters höjd. Rättare sagt ställer hans sig på klippkanten med endast ett enhandsgrepp som livlina vetandes att om han somnar kommer han aldrig att vakna igen. Buhl har nu klättrar i 18 timmar i sträck. Han har ingen mat och inget vatten.

Buhl har i efterhand berättat hur han hade hallucinationer hela natten. Trots detta överlever han mörkret och traskar ner till baslägret som den första människan att ha klarat av Nanga Parbat.

För att få lite mer förståelse för hur den där natten på "Människoätaren" var har vi en bild på Buhl tagen direkt efter den sista nedstigningen.

Han var 29 år när bilden togs.

/Joakim

Användandet av bävergäll. Simpelt.

Kära läsarkrets,

Här bjuder gästskribent Daniel Carlsten oss på en aptitlig resa genom farmakologi, lokalfauna och fåfänga. Mycket nöje.

Den som levde i Sverige under 1800-talet och behövde lite snabba pengar kunde med fördel gå ut i skogen och fälla en bäver. Apoteket betalade nämligen inte mindre än motsvarande två månadslöner till den som kunde berika dem med ett par så kallade gällpungar – en slags körtlar belägna vid varje bävers anal. Gällpungarna innehåller ett gulaktigt sekret, kallat gäll. I gället finns salicylsyra som apoteken ville åt för att framställa naturläkemedel mot tandvärk, feber och annat.

Snabba pengar är snabba pengar, tänkte svenskarna, och gick man ur huse i hopp om att var och en kunna ta åtminstone två frimånader. Och jaktlyckan var god. Inte en enda bäver kom undan, och under många år betraktades arten som helt utrotad i Sverige.

Med det sagt om den simpla utrotningen av bävern på 1800-talet flyttar vi nu raskt blicken till en mer närstående samtid: Bävern är tillbaka i den svenska faunan, och den har gällpungarna i behåll – än så länge. Gället har en mycket speciell lukt, och används därför av bävern för att doftmarkera sitt revir ute i naturen. Vissa djur kissar, andra (skunken till exempel) fiser. Bävern ”gällar”.

Vi människor har också ett sätt att kommunicera med doft. Bland annat med parfym, som kan sända ut känslor av åtrå, romantik, sensualitet, fräschör och annat till synes statusförhöjande. Fåfängt, kan tyckas. Och fåfängan har som bekant ibland inga gränser, vilket blir tydligt då det går att läsa sig till att flertalet parfymer med djurisk, mustig (läs: vulgär) doft, använder bäverns analkörtel som källa för detta.

/Daniel