Kära läsarkrets,
Här bjuder gästskribent Daniel Carlsten oss på en aptitlig resa genom farmakologi, lokalfauna och fåfänga. Mycket nöje.
Den som levde i Sverige under 1800-talet och behövde lite snabba pengar kunde med fördel gå ut i skogen och fälla en bäver. Apoteket betalade nämligen inte mindre än motsvarande två månadslöner till den som kunde berika dem med ett par så kallade gällpungar – en slags körtlar belägna vid varje bävers anal. Gällpungarna innehåller ett gulaktigt sekret, kallat gäll. I gället finns salicylsyra som apoteken ville åt för att framställa naturläkemedel mot tandvärk, feber och annat.
Snabba pengar är snabba pengar, tänkte svenskarna, och gick man ur huse i hopp om att var och en kunna ta åtminstone två frimånader. Och jaktlyckan var god. Inte en enda bäver kom undan, och under många år betraktades arten som helt utrotad i Sverige.
Med det sagt om den simpla utrotningen av bävern på 1800-talet flyttar vi nu raskt blicken till en mer närstående samtid: Bävern är tillbaka i den svenska faunan, och den har gällpungarna i behåll – än så länge. Gället har en mycket speciell lukt, och används därför av bävern för att doftmarkera sitt revir ute i naturen. Vissa djur kissar, andra (skunken till exempel) fiser. Bävern ”gällar”.
Vi människor har också ett sätt att kommunicera med doft. Bland annat med parfym, som kan sända ut känslor av åtrå, romantik, sensualitet, fräschör och annat till synes statusförhöjande. Fåfängt, kan tyckas. Och fåfängan har som bekant ibland inga gränser, vilket blir tydligt då det går att läsa sig till att flertalet parfymer med djurisk, mustig (läs: vulgär) doft, använder bäverns analkörtel som källa för detta.
/Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar