Lucka 1. Rosa Parks. Prom.

1 december 1955 i Alabama vägrar sömmerskan Rosa Parks att ge upp sin plats på bussen till en vit man. Ni kan resten.

/Prom. Simpel. Julkalender.

Piet Mondrian/Theo Van Doesburg-schismen. Prom.

Kära läsare,

Idag bjuder vi er på en riktig pärla ur konsthistorien: en schism gällande färg och form. Hur en palettkniv klöv ett vänskapsband. Vidare har vi den stora glädjen att berätta att den 1 december börjar Prom. Simpels. JULKALENDER! En snabbis om dagen ända fram till Julafton. Men först kommer alltså ett tidigt julkort från våra vänner i Holland...

De Stijl var en modernistisk konstnärsgrupp som grundades på 1910-talet i Holland. Dessa män (ja, endast män) satte sin tro till det de ansåg vara den enda sanna abstraktionen: endast horisontella och vertikala rutor och linjer, i rena grundfärger. En tidskrift som bar gruppens namn publicerades, där de drev sin raka linje. Medlemmarna sågs mycket sällan, om ens alls, utan kommunicerade via brev. Detta visade sig vara en grundförutsättning för vänskapen mellan Piet Mondrian och Theo Van Doesburg (som får anses vara rörelsens grundare).

Piet Mondrian, "Tableu II", 1922

Theo Van Doesburg, "Composition VII", 1917

Deras vänskap började skära sig när Van Doesburg 1923 flyttade till Paris, där Mondrian bodde. Mondrian var tillbakadragen och introvert, och Van Doesburg utåtriktad och charmig. Egentligen var allt de hade gemensamt dessa linjer, rutor och grundfärger. Därför kom det som två år senare uppdagades att riva upp allt: Van Doesburg blev påkommen med att rita ett streck....diagonalt.

Theo Van Doesburg, "Contra-Composition XVII", 1925

Mondrian hade möjligen kunnat förlåta detta snedsteg, om det inte vore för att Van Doesburg försvarade sitt agerande. Kolla, det är ju schysst, jag kallar det "elementarism", det är bara diagonala linjer. Mondrian såg rött..och gult och blått, men försökte en sista gång rädda sin vän från dennes uppenbara 45-gradiga feber. Hade karln inandats terpentin, eller svalt färg?. Mondrian hade själv dansat med den sneda djävulen, men vunnit genom att vända duken diagonalt så att strecken fortfarande var horisontella och vertikala för betraktaren.

Piet Mondrian, "Lozenge Composition with Red, Black, Blue, and Yellow", 1925

Mondrian stormade ut och de forna vännerna sågs aldrig igen. (Ok, de sågs fem år senare av misstag på ett kafé, men låt oss glömma det förargliga slutet på en annars prom schism).

/Tomas

Florence Foster Jenkins. Simpel.

Det strömmar in post till redaktionen om könsfördelningen i våra urval. Vi på redaktionen är de första att instämma med er: kvinnor är också simpla. Med det sagt följer här en liten berättelse om en av historiens stora underhållare.

Florence Foster Jenkins (född 1868. Död 1944) är känd som en av de sämsta yrkesverksamma operasångerskor som levat. Hon var jämnsämst på allt hon företog sig i musikalisk väg: ton, takt, uttal och gehör. Hennes enda egentliga kvalitet var ambition.

Hon hade uppvisat stor ofallenhet för sångkonsten redan som ung, men det var först när hennes far dog, när hon var i fyrtioårsåldern, som hon ärvde tillräckligt för att kunna "satsa på musiken". Hon satte upp sina första föreställningar i början av tiotalet. Hennes pianist satt konstant på helspänn och kompenserade för hennes semestrande taktkänsla ("semestrande" är fel ord, det skulle syfta på att hon både haft en, samt att den kunde väntas åter). Skratten, som ackompanjerade föreställningarna från publikraderna, avfärdade Florence som avundsjuka (förmodligen var det hennes rivaler som satt där nere). Pianisten gjorde även lustiga miner till publiken bakom hennes rygg, ifall skratten för ett ögonblick skulle tystna. Mozart, Verdi, Strauss; ingen gick säker, när klassiker efter klassiker gråtande forcerades genom Jenkins strupe, som foie gras på tub. Hon satte skräck i Nattens Drottning. Avslöjade Trollflöjtens trick. Slarvade bort Nötknäpparen, och spillde vin över Läderlappen.

Trycket efter biljetter till hennes omtalade uppsättningar bara växte. Vid 76 års ålder gav hon efter och släppte taget om sina familjära salonger och gav en utsåld föreställning på Carnegie Hall. En månad senare var hon död.

Hon ska ha sagt en gång, att "folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen ska säga att jag inte sjöng". Med viss öppenhet för ordets valör, kan vi gott hålla med henne.

Nedan följer Florence Foster Jenkins slakt av Mozarts "Der Hölle Rache" (Nattens Drottning), från Trollflöjten. Känner du dig osäker på hur arian bör framföras, så hittar du en mer ortodox version därunder.

Florence Foster Jenkins version:


Diana Damraus version från Royal Opera House uppsättning:


/Tomas

Arrhachion. Prom.

Idrottsmän brukar allt som oftast ses som okomplicerade och simpla varelser. Men under det antika Greklands olympiad år 564 f. kr. ägde en av de promaste sportögonblicken i historien rum.

Det hela utspelade i finalen av Pankratos, som kan liknas vid dagens MMA/Ultimate Fighting. Denna fysiska gren var mycket uppskattad av dåtidens simpla och bestialiska åskådare och reglerna tillät det mesta, utom att bitas och att peta i ögonen (i Sparta var emellertid även detta tillåtet, så klart). Att sparka någon i skrevet var en fullt legitim teknik, som av förklarliga skäl ansågs synnerligen effektiv.

Den ena participanten var Arrhachion från Phigalia som två gånger tidigare stått som segrare och nu var på jakt efter en tredje bragd. Finalen drog igång och en bit in i matchen hamnade Arrhachion i motståndarens fatala strypgrepp. Att ge upp var dock en tanke som var totalt frånvarande i den atletiske grekens sinne. Trots sitt stundande inträde i dödsriket lyckades han, i en sista kraftansträngning, bryta sin banemans tår och smärtan kombinerad med chocken fick denne att snabbt tillkännage sin kapitulation.

Domaren var illa kvickt framme för att höja Arrhachions arm i triumfens tecken och utropa honom till vinnare men lemmen var lika livlös som segraren själv. Matchen var dock avgjord och ära och berömmelse tas inte ifrån en vinnare, även en död sådan.

Även om champagnesprutandet i omklädningsrummet i största sannolikhet uteblev kröntes Arrhachion likbleka kropp med lagerkrans och guld samt skickades, bokstavligen talat, tillbaka till Phigalia på en kärra. Arrhachion fick sin tredje olympiska guldmedalj och tar den gamla sportfloskeln "hela vägen in i kaklet" till nya höjder även om det kostade honom livet.

/Joakim

Eberhardt Quire. Simpel.

Titta noga på mannen på bilden ovan. Gör nu en mental fotnot att sammankoppla detta ansikte med ordet lättlurad.

Tack, då kan vi börja.

Eberhardt hade haft en tuff tid. Hans tre barn hade vuxit upp, lämnat hemmet och frugan hans hade nyss avlidit i sviterna av en elakartad cancer. Han var ensam, sårbar och sökande. Som alla andra singlar nuförtiden sökte han sin lycka på nätet. Det var där i dejtingsajtträsket han skulle komma att träffa på nittonåriga modellen Lisa Kelly från Ghana. Han blev snabbt våldsamt förälskad och vice versa. Här borde kanske en första varningsklockan ringt.
Lisa Kelly erbjöd sig att investera Eberhardts livsbesparingar i olika förmånliga fonder i Ghana, ett erbjudande han genast nappade på. Här borde varningsklocka två ha klingat.
Ett första möte mellan de båda parterna ägde rum i London, tanken var att Eberhardt skulle få en kombinerad romantisk helg och se frukten av sina investeringar. Han återvände hem utan att ha fått varken eller. Vid det här laget borde varningsklockorna klämta 24/7 för honom men icke. Faktum var att han återvände till London ytterligare tretton gånger!!! Alltid med samma resultat: skinnad på mer pengar och utan att ha träffat sin älskade.

Slutligen blev Eberhardts dotter uppringd mitt i natten; polisen hade hittat hennes far irrande ensam på en Engelsk landsväg utan en cent på fickan och i ett dåligt mentalt skick. Okapabel att ta sig tillbaka till staterna för egen maskin ordnade ambassaden med en hemresa. Väl hemma hade banken tagit Eberhardts hus och övriga tillgångar. Han spenderade en tid på mentalsjukhus för att sedan flytta in källaren hos sin dotter och hennes nya familj.
När han senare blev tillfrågad hur detta kunde ske svarade han bara:
- Kärleken är blind.

Nu kanske ni tycker att vi på Prom. Simpel. är bra oempatiska och råa som gör underhållning av ett så tragiskt livsöde. Förvisso, men vi vill bara utfärda detta som en varning och låta Eberhardts historia avskräcka från framtida fall av extrem simpelhet.

/Robin

Klaus Kinski. Prom.

God måndag alla. Det som här följer är en donation av vår första gästskribent, Sture Pallarp. Dagtid studerar Pallarp till prom art director, och nattetid kollar han på film. Mycket nöje:

Det finns fler anledningar att kalla Klaus Kinski prom än det finns dagar på året. Denna skådespelargigant är – vid sidan av sitt temperament – kanske mest känd för sina samarbeten med den också ganska promma regissören Werner Herzog. De var ständigt i luven på varandra under inspelningarna av de fem filmer de gjorde tillsammans och ska enligt uppgift flera gånger ha planerat att döda varandra. Här är några utvalda godbitar:

Hans självbiografi "Kinski Uncut" läser till en början som en ganska vanlig biografi. Detta upphör dock i samband med hans första sexuella möte. Därefter är handlingen, likt en porrfilm, något som är inklämt mellan diverse sexscener.

Kinski blev anlitad för att återupprepa sin roll som vampyr i den inofficiella italienska uppföljaren till Herzogs "Nosferatu". Han hade fått en stor summa pengar för att vara med då producenterna hoppades att igenkänningsfaktorn skulle generera publik. Naturligtvis var tanken att han skulle ha rakat huvud och vara vitsminkad som i den första filmen. Detta var dock inte självklart för Kinski som kom till inspelningen i långt blont hår, och tvärt vägrade klippa sig.

Regissören James Glickenhaus kontaktade Kinski för en cameo i "The Soldiers". Kinskis första reaktion var att aggressivt hävda att rollen var alldeles för liten och obetydlig för en skådespelare av hans magnitud. Efter att ha fått förklarat för sig de ekonomiska förutsättningarna tackade han dock ja. Väl på plats i alpbyn var den första anhalten att införskaffa de skidkläder och utrustning hans karaktär skulle bära. Där hittade han de absolut dyraste märkesplaggen och ett par byxor som var så åtsittande att det knappt gick att gå i dem. Produktionen lät införskaffa dem men lät samtidigt Kinski förstå att han var tvungen att lämna tillbaka kläderna när scenen var färdig. När inspelningen var över försvann han förstås kvickt med all utrustning.

När Kinski var i Cannes med filmen "Woyzeck" spåddes han vinna pris för bästa skådespelare. Kvällen innan kommer en producent fram och försöker övertala Kinski att vara med i en film han ska producera. Producenten vill få till ett kontrakt direkt, med anledningen att "om du vinner i morgon kommer ditt gage att dubblas". På detta svarar Kinski "I morgon kommer mitt gage att dubblas, oavsett om jag vinner eller inte". De sista tio åren av sitt liv bodde han i Kalifornien och hävdade att amerikanska filmer var det enda som hade någon relevans, även fast han tyckte att de var skit.

Kinski var ökänd för att ogenerat tappa fattningen inför stora skaror människor, ofta med kameror rullande. Som avslutning kommer här en presskonferens från franska TV5. Tyvärr är den inte textad, men turligt nog är kroppsspråket internationellt (samt några av de mest offensiva ordvalen).



/Sture

Hiroo Onoda. Prom. Simpel.

Kära tålmodiga läsare. Ni får ursäkta vår långa frånvaro. Vi har inga ursäkter. Det var Robins fel. Och Joakims. Och mitt. Nu lovar vi hursomhelst att bättra oss. Jag ska inte uppehålla er i fler ursäkter, utan låt oss istället roas av denna persons öde, som vi för första gången rubricerar som både prom och simpel. Håll till godo.

1974 var ett händelserikt år i världshistorien. Stephen King debuterar med "Carrie", Nixon avgår som President i stormen efter Watergate, urtidsmänniskan "Lucy" påträffas, Kate Moss föds, och den japanska soldaten Hiroo Onoda viftar vit flagg och erkänner Andra Världskriget som avslutat. Krigets egentliga avslut ca trettio år tidigare firades på gator och torg världen över, konfetti regnade från kontorsfönstren och en enad världs samlade optimism rådde. Ett fåtal minns det annorlunda, och mer likt ännu en dag på en intagen kulle.

En blott tjugotvåårig Hiroo dök 1944 upp till måndagsmötet i Japanska armén och skeppades till Filippinerna. Hans order var enkla, ge inte upp, och ta för fan inte livet av dig. Interna konflikter rörande militär rang skapade tumult vid ankomsten, och merparten av den japanska närvaron förintades av amerikanska styrkor. Hiroo blev löjtnant lite raskt och sprang med sina tre överlevande män mot kullarna.

I Oktober 1945 hittade det magra förbandet en lapp som löd "KRIGET ÄR SLUT, KOM NER FRÅN BERGEN!". Gruppen avfärdade detta som allianspropaganda. Framåt vintern släppte japanska armén egna flygblad med order om att ge upp. Gruppen granskade lapparna noggrant, och kom fram till att även dessa lappar var ett falsarium. Männen hade vid det här laget gömt sig i kullarna i över ett år. Efter ytterligare fyra år tröttnade en av följeslagarna och gav upp. 1952 började familj och vänner bli lite oroliga, och lät släppa brev och foton från flygplan över kullen. Lögn och förbannad - och fräck - dikt blev domen, och männen blev kvar där de satt. Utan ett strategiskt befäl började agendan bli mer otydlig. En olycksfågel i förbandet blev skjuten i benet i en konfrontation med lokala fiskare, och blev senare dödad av en spaningspatrull. Onodas sista vapenbroder blev 1972 dödad av polisen för ett rent pojkstreck (han och Onoda futtade eld på några korgar ris som bönderna plockat).

Året är nu 1974 och Onoda är ensam. En dag springer han på en avhoppad japansk student som enligt egen utsago gett sig ut i världen för att finna "Löjtnant Onoda, en pandabjörn, och den fruktansvärda snömannen". Denne fotar av sig med Onoda och återvänder till Japan med bevis för att deras förlorade son fortfarande är i livet. Den japanska regeringen lyckas lokalisera Onodas gamla befälhavare, Major Taniguchi, som vid den här tiden sadlat om till bokhandlare. Man låter klä upp majoren i dennes gamla armétrasor, flyger över honom till Filippinerna, och beordrar personligen Onoda att komma ner från kullen. Onoda lyder order, och överlämnar sig själv, sin uniform, svärd och bössa, bara 29 år efter eld upphör. Omständigheterna kring Hiroo Onodas "övertid" fick öns borgmästare att visa överseende med att Onoda och hans mannar härjat runt och dödat trettiotalet öbor och flertalet gånger utbytt eld med lokal polis. Hiroo fick återvända hem till landet han prompt och simpelt tjänat i nästan trettio år. Hur han blev mottagen? Som en hjälte förstås.

/Tomas