Piet Mondrian/Theo Van Doesburg-schismen. Prom.

Kära läsare,

Idag bjuder vi er på en riktig pärla ur konsthistorien: en schism gällande färg och form. Hur en palettkniv klöv ett vänskapsband. Vidare har vi den stora glädjen att berätta att den 1 december börjar Prom. Simpels. JULKALENDER! En snabbis om dagen ända fram till Julafton. Men först kommer alltså ett tidigt julkort från våra vänner i Holland...

De Stijl var en modernistisk konstnärsgrupp som grundades på 1910-talet i Holland. Dessa män (ja, endast män) satte sin tro till det de ansåg vara den enda sanna abstraktionen: endast horisontella och vertikala rutor och linjer, i rena grundfärger. En tidskrift som bar gruppens namn publicerades, där de drev sin raka linje. Medlemmarna sågs mycket sällan, om ens alls, utan kommunicerade via brev. Detta visade sig vara en grundförutsättning för vänskapen mellan Piet Mondrian och Theo Van Doesburg (som får anses vara rörelsens grundare).

Piet Mondrian, "Tableu II", 1922

Theo Van Doesburg, "Composition VII", 1917

Deras vänskap började skära sig när Van Doesburg 1923 flyttade till Paris, där Mondrian bodde. Mondrian var tillbakadragen och introvert, och Van Doesburg utåtriktad och charmig. Egentligen var allt de hade gemensamt dessa linjer, rutor och grundfärger. Därför kom det som två år senare uppdagades att riva upp allt: Van Doesburg blev påkommen med att rita ett streck....diagonalt.

Theo Van Doesburg, "Contra-Composition XVII", 1925

Mondrian hade möjligen kunnat förlåta detta snedsteg, om det inte vore för att Van Doesburg försvarade sitt agerande. Kolla, det är ju schysst, jag kallar det "elementarism", det är bara diagonala linjer. Mondrian såg rött..och gult och blått, men försökte en sista gång rädda sin vän från dennes uppenbara 45-gradiga feber. Hade karln inandats terpentin, eller svalt färg?. Mondrian hade själv dansat med den sneda djävulen, men vunnit genom att vända duken diagonalt så att strecken fortfarande var horisontella och vertikala för betraktaren.

Piet Mondrian, "Lozenge Composition with Red, Black, Blue, and Yellow", 1925

Mondrian stormade ut och de forna vännerna sågs aldrig igen. (Ok, de sågs fem år senare av misstag på ett kafé, men låt oss glömma det förargliga slutet på en annars prom schism).

/Tomas

Florence Foster Jenkins. Simpel.

Det strömmar in post till redaktionen om könsfördelningen i våra urval. Vi på redaktionen är de första att instämma med er: kvinnor är också simpla. Med det sagt följer här en liten berättelse om en av historiens stora underhållare.

Florence Foster Jenkins (född 1868. Död 1944) är känd som en av de sämsta yrkesverksamma operasångerskor som levat. Hon var jämnsämst på allt hon företog sig i musikalisk väg: ton, takt, uttal och gehör. Hennes enda egentliga kvalitet var ambition.

Hon hade uppvisat stor ofallenhet för sångkonsten redan som ung, men det var först när hennes far dog, när hon var i fyrtioårsåldern, som hon ärvde tillräckligt för att kunna "satsa på musiken". Hon satte upp sina första föreställningar i början av tiotalet. Hennes pianist satt konstant på helspänn och kompenserade för hennes semestrande taktkänsla ("semestrande" är fel ord, det skulle syfta på att hon både haft en, samt att den kunde väntas åter). Skratten, som ackompanjerade föreställningarna från publikraderna, avfärdade Florence som avundsjuka (förmodligen var det hennes rivaler som satt där nere). Pianisten gjorde även lustiga miner till publiken bakom hennes rygg, ifall skratten för ett ögonblick skulle tystna. Mozart, Verdi, Strauss; ingen gick säker, när klassiker efter klassiker gråtande forcerades genom Jenkins strupe, som foie gras på tub. Hon satte skräck i Nattens Drottning. Avslöjade Trollflöjtens trick. Slarvade bort Nötknäpparen, och spillde vin över Läderlappen.

Trycket efter biljetter till hennes omtalade uppsättningar bara växte. Vid 76 års ålder gav hon efter och släppte taget om sina familjära salonger och gav en utsåld föreställning på Carnegie Hall. En månad senare var hon död.

Hon ska ha sagt en gång, att "folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen ska säga att jag inte sjöng". Med viss öppenhet för ordets valör, kan vi gott hålla med henne.

Nedan följer Florence Foster Jenkins slakt av Mozarts "Der Hölle Rache" (Nattens Drottning), från Trollflöjten. Känner du dig osäker på hur arian bör framföras, så hittar du en mer ortodox version därunder.

Florence Foster Jenkins version:


Diana Damraus version från Royal Opera House uppsättning:


/Tomas

Klaus Kinski. Prom.

God måndag alla. Det som här följer är en donation av vår första gästskribent, Sture Pallarp. Dagtid studerar Pallarp till prom art director, och nattetid kollar han på film. Mycket nöje:

Det finns fler anledningar att kalla Klaus Kinski prom än det finns dagar på året. Denna skådespelargigant är – vid sidan av sitt temperament – kanske mest känd för sina samarbeten med den också ganska promma regissören Werner Herzog. De var ständigt i luven på varandra under inspelningarna av de fem filmer de gjorde tillsammans och ska enligt uppgift flera gånger ha planerat att döda varandra. Här är några utvalda godbitar:

Hans självbiografi "Kinski Uncut" läser till en början som en ganska vanlig biografi. Detta upphör dock i samband med hans första sexuella möte. Därefter är handlingen, likt en porrfilm, något som är inklämt mellan diverse sexscener.

Kinski blev anlitad för att återupprepa sin roll som vampyr i den inofficiella italienska uppföljaren till Herzogs "Nosferatu". Han hade fått en stor summa pengar för att vara med då producenterna hoppades att igenkänningsfaktorn skulle generera publik. Naturligtvis var tanken att han skulle ha rakat huvud och vara vitsminkad som i den första filmen. Detta var dock inte självklart för Kinski som kom till inspelningen i långt blont hår, och tvärt vägrade klippa sig.

Regissören James Glickenhaus kontaktade Kinski för en cameo i "The Soldiers". Kinskis första reaktion var att aggressivt hävda att rollen var alldeles för liten och obetydlig för en skådespelare av hans magnitud. Efter att ha fått förklarat för sig de ekonomiska förutsättningarna tackade han dock ja. Väl på plats i alpbyn var den första anhalten att införskaffa de skidkläder och utrustning hans karaktär skulle bära. Där hittade han de absolut dyraste märkesplaggen och ett par byxor som var så åtsittande att det knappt gick att gå i dem. Produktionen lät införskaffa dem men lät samtidigt Kinski förstå att han var tvungen att lämna tillbaka kläderna när scenen var färdig. När inspelningen var över försvann han förstås kvickt med all utrustning.

När Kinski var i Cannes med filmen "Woyzeck" spåddes han vinna pris för bästa skådespelare. Kvällen innan kommer en producent fram och försöker övertala Kinski att vara med i en film han ska producera. Producenten vill få till ett kontrakt direkt, med anledningen att "om du vinner i morgon kommer ditt gage att dubblas". På detta svarar Kinski "I morgon kommer mitt gage att dubblas, oavsett om jag vinner eller inte". De sista tio åren av sitt liv bodde han i Kalifornien och hävdade att amerikanska filmer var det enda som hade någon relevans, även fast han tyckte att de var skit.

Kinski var ökänd för att ogenerat tappa fattningen inför stora skaror människor, ofta med kameror rullande. Som avslutning kommer här en presskonferens från franska TV5. Tyvärr är den inte textad, men turligt nog är kroppsspråket internationellt (samt några av de mest offensiva ordvalen).



/Sture

Hiroo Onoda. Prom. Simpel.

Kära tålmodiga läsare. Ni får ursäkta vår långa frånvaro. Vi har inga ursäkter. Det var Robins fel. Och Joakims. Och mitt. Nu lovar vi hursomhelst att bättra oss. Jag ska inte uppehålla er i fler ursäkter, utan låt oss istället roas av denna persons öde, som vi för första gången rubricerar som både prom och simpel. Håll till godo.

1974 var ett händelserikt år i världshistorien. Stephen King debuterar med "Carrie", Nixon avgår som President i stormen efter Watergate, urtidsmänniskan "Lucy" påträffas, Kate Moss föds, och den japanska soldaten Hiroo Onoda viftar vit flagg och erkänner Andra Världskriget som avslutat. Krigets egentliga avslut ca trettio år tidigare firades på gator och torg världen över, konfetti regnade från kontorsfönstren och en enad världs samlade optimism rådde. Ett fåtal minns det annorlunda, och mer likt ännu en dag på en intagen kulle.

En blott tjugotvåårig Hiroo dök 1944 upp till måndagsmötet i Japanska armén och skeppades till Filippinerna. Hans order var enkla, ge inte upp, och ta för fan inte livet av dig. Interna konflikter rörande militär rang skapade tumult vid ankomsten, och merparten av den japanska närvaron förintades av amerikanska styrkor. Hiroo blev löjtnant lite raskt och sprang med sina tre överlevande män mot kullarna.

I Oktober 1945 hittade det magra förbandet en lapp som löd "KRIGET ÄR SLUT, KOM NER FRÅN BERGEN!". Gruppen avfärdade detta som allianspropaganda. Framåt vintern släppte japanska armén egna flygblad med order om att ge upp. Gruppen granskade lapparna noggrant, och kom fram till att även dessa lappar var ett falsarium. Männen hade vid det här laget gömt sig i kullarna i över ett år. Efter ytterligare fyra år tröttnade en av följeslagarna och gav upp. 1952 började familj och vänner bli lite oroliga, och lät släppa brev och foton från flygplan över kullen. Lögn och förbannad - och fräck - dikt blev domen, och männen blev kvar där de satt. Utan ett strategiskt befäl började agendan bli mer otydlig. En olycksfågel i förbandet blev skjuten i benet i en konfrontation med lokala fiskare, och blev senare dödad av en spaningspatrull. Onodas sista vapenbroder blev 1972 dödad av polisen för ett rent pojkstreck (han och Onoda futtade eld på några korgar ris som bönderna plockat).

Året är nu 1974 och Onoda är ensam. En dag springer han på en avhoppad japansk student som enligt egen utsago gett sig ut i världen för att finna "Löjtnant Onoda, en pandabjörn, och den fruktansvärda snömannen". Denne fotar av sig med Onoda och återvänder till Japan med bevis för att deras förlorade son fortfarande är i livet. Den japanska regeringen lyckas lokalisera Onodas gamla befälhavare, Major Taniguchi, som vid den här tiden sadlat om till bokhandlare. Man låter klä upp majoren i dennes gamla armétrasor, flyger över honom till Filippinerna, och beordrar personligen Onoda att komma ner från kullen. Onoda lyder order, och överlämnar sig själv, sin uniform, svärd och bössa, bara 29 år efter eld upphör. Omständigheterna kring Hiroo Onodas "övertid" fick öns borgmästare att visa överseende med att Onoda och hans mannar härjat runt och dödat trettiotalet öbor och flertalet gånger utbytt eld med lokal polis. Hiroo fick återvända hem till landet han prompt och simpelt tjänat i nästan trettio år. Hur han blev mottagen? Som en hjälte förstås.

/Tomas

Anna Wintour. Prom.

Anna Wintour är den ikoniska chefredaktören för amerikanska Vogue. En post som gett henne tilläggstiteln "New Yorks inofficiella borgmästarinna" och av vissa anses hon vara den mäktigaste kvinnan i USA. För många av er läsare kommer hennes existens inte som en nyhet ("Djävulen bär Prada" skrevs av en tidigare kollega till henne, och dokumentären "The September Issue" skildrar hennes vardag på redaktionen). Den befintliga dokumentationen kunde vara skäl nog att inte skriva om henne, men vår samling skulle inte kännas komplett utan Anna, så vi skiter i det.

Hon föddes 1949 i London. Hennes lätt igenkännbara bobfrisyr har hon burit med få undantag sedan femton års ålder. Som ung påbörjade hon en modeutbildning på föräldrarnas initiativ men hoppade av, med orden "antingen förstår man mode, eller så gör man det inte". Anna förstår mode. 1988 tog hon över chefredaktörposten för amerikanska Vogue efter att under fem års tid manövrerat ut tidigare redaktören Grace Mirabella. Tidigare i karriären övertog hon redaktörsposten för brittiska Vogue, sparkade halva redaktionen och ådrog sig öknamnet "Nuclear Wintour".

Man når inte toppen av modevärlden utan att flörta med elitism. På Voguekontoret ska hon ha uttryckt en muntlig regel, som förbjuder yngre medarbetare att inleda en konversation med henne. Vid ett tillfälle såg en yngre redaktör Anna ramla i en korridor, och valde efter initial panik att spänna blicken på en punkt långt långt borta, och gå förbi henne utan att hjälpa till. Den yngre redaktören fick senare veta av en annan medarbetare att hon läst situationen helt korrekt. En tänkt artikel om bröstcancer hos en flygvärdinna fick ändras på Annas begäran, och en rik affärskvinna i förstaklass med cancer fick sökas upp istället. Hennes kontor har en arkitektonisk intressant detalj. För att komma till hennes skrivbord måste man gå en ca tjugo meter lång walk of shame, och ett möte på hennes kontor används ofta som ett hot, oense kollegor emellan.

Hon påstås ensam ha dödat 90-talets grungevåg, genom att hota modeskapare att om de inte glammar upp sig får de inte vara med i Vogue. 2008 lyckades hon driva igenom att de största visningarna på modeveckan i Milano flyttades till tidigare i veckan, så att hon kunde hinna hem och slappa lite innan visningarna i Paris började.

Anna har löneförhandlat väl, och tjänar ca två miljoner dollar om året (plus tvåhundratusen dollar extra att fräscha upp garderoben med, årligen). En Mercedes med chaufför står henne till tjänst vart hon än är i världen, och Vogues förlagschef lånade ut över en och en halv miljoner dollar av företagets pengar till hennes inköp av ett stadshus i Greenwich Village. Räntefritt.

Hon saknar inte helt humor. Hennes idoga förespåkande av päls, både privat och i tidningen, har lett till många konfrontationer med djurrättsaktivister. Vid den årliga julfesten på förlaget Condé Nast, skickade Anna ner en bricka rostbiff till den arga massan nere på gatan.

På modevisningar bär hon allt som oftast kolsvarta solglasögon. Hon berättar själv att finessen med det är att om hon hatar det hon ser, märks det inte så tydligt. Det hon hatar har hon den goda smaken att inte omnämna i tidningen, varpå fenomenet eller modeskaparen obemärkt driver ut i den kalla mörka världsrymden. Som ett svagt ljus. För att aldrig mer skådas.

/Tomas

Semester. Simpelt.

Kära läsare,

Efter ett par månaders diskussion i redaktionen har det nu fastslagits att vi är på "semester". Ni kanske tycker att vi skulle ha sagt till innan, men nu gjorde vi inte det. Det kanske känns onödigt och gå ut med att vi är på semester, när vi ändå börjar "jobbet" på måndag, men nu gick vi ut med det.

Men för att ge er lite socker (vetskap/anekdot/innehåll) med ättikan (meddelandet att vi är på semester) så följer här en liten historisk tillbakablick i fenomenet "Svensk semester". Eftersom vi är på just semester så är 95% av följande plankat från en och samma artikel i en stor morgontidning.

I början på 1900-talet hade vi ingen lagstadgad semester. I själva verket var det inget som fabriksarbetare brydde sig särskilt mycket om, när frågan kom upp. Istället ville de ha kortare arbetsdagar. Då det var marigt att styra upp, kom man istället på att lagstifta om två veckors semester för alla. På den tiden när semestern var så kort, ansågs den snarare vara en ny högtid, därav termen "att fira semester". Idén med det var att arbetare inte skulle snedslitas och bli obrukbara, utan resa iväg, konsumera och vila ut sig lite. Gärna inom landets gränser, för att kultivera sig och bli bättre medborgare. Eller läsa en god bok. Att folk började "slappa" var en tråkig bieffekt som inte kunnat förutspås av utredningen.

En av de första charterresorna från Sverige ägde rum 1956. Destination: Kanarieöarna. Inget plan kunde hålla så mycket soppa, så en övernattning i nordafrikanska Tanger var inplanerat. Vädret, och planet, var så dåligt att den planerade lunchen ombord, ställdes in pga turbulens. Trist. Planet tvingades senare halvt nödlanda i Barcelona, som av en händelse upplevde ett historiskt snöoväder. Efter mat och vila fick besättningen, samt alla semesterfirare, hjälpas åt att borsta bort all snö från vingarna så man kunde lyfta. Vedermödorna betalade senare av sig, då man välkomnades på Teneriffa med officiellt besök av Puerto de la Cruz borgmästare, orkester, samt röd matta. Kostnad för kalaset? = idag motsvarande 12300:- per skalle. Värt.

/Tomas

Matthew Webb. Prom.

1873 jobbade Kapten Matthew Webb (f. 1848) på ångbåten "The Emerald" i England. En dag nåddes han av nyheten att en man försökt simma över Engelska kanalen, men misslyckats. Webb var sedan tidigare hyllad som akvatiskt hjälte efter att han dykt i havet mitt ute på Atlanten för att rädda en man överbord (han räddade dock inte mannen). Matthew kastade kaptenshatten och övergick till daglig träning i Themsens kalla vatten.

Efter två års förberedelser stod han så på Dovers brygga, insmord i valolja inför ett samlat pressuppbåd. Han dök i det låga tidvattnet och började bröstsimma sin väg mot Calais. Två veckor tidigare hade han fått avbryta ett försök pga dåligt väder, men den här dagen skulle inget stoppa honom. Inte ens starka strömmar och brännmaneter vid Cap Griz Nez, som tvang honom att trampa vatten utanför Calais kustremsa i fem extra timmar. Men så efter 21 timmar och 45 minuter kunde han skrapa sin brända buk mot Frankrikes strand, och hyllas som den första människan som utan hjälp simmat över Engelska Kanalen.

Han registrerade sitt namn för kommersiellt bruk, och lät bland annat tillverka sitt eget minnesporslin, samt skrev boken "Simning som konst". Senare i livet mötte han såklart sin överman i partiet "The Whirlpool Rapids" (övers: De Snabba Strömvirvlarna) nedanför Niagarafallen.

På hans minnessten står att läsa "Inget stort är enkelt".

/Tomas

Melchior Sinclaire. Prom.

Vi har tidigare tittat på simpelhet i litteratur och film, såsom Arvid i Utvandrarna. Idag gör vi ett besök i praktverket Gösta Berlings Saga. Föremålet för benämningen prom i detta fall är brukspatron Melchior Sinclaire (obs mannen på bilden är nån helt annan). Det här är i stort sett hur promhet hade tett sig i Platons idévärld.

I sandgången mittframför trappan på Björne låg en stor sten, som var till både besvär och förargelse. Åkdon välte på den, hästar och folk snavade över den, pigor, som kommo med tunga mjölkbyttor, stötte mot den och spillde ut mjölken, men stenen fick alltjämt ligga kvar, eftersom den redan hade legat där i så många år. Den hade ju funnits där i brukspatronens föräldrars tid, långt innan man hade tänkt på att bygga Björne gård. Brukspatron Sinclaire förstod inte varför han skulle ta upp den ur jorden.

Men en av de sista dagarna i augusti hände, att två pigor, som buro en tung så, snavade över stenen. De föllo, skadade sig illa, och oviljan över stenen vart stor.

Det var ännu bara frukostdags. Brukspatronen var ute på sin morgonvandring, men som folket just var hemma vid gården mellan åtta och nio, lät fru Gustava befalla några män att komma och gräva upp den stora stenen.

De kommo också med järnspett och spadar, grävde och bände och fingo äntligen upp den gamla fridstöraren ur hans håla. Så buro de bort den till bakgården. Det var arbete nog för sex karlar.

Inte förr var stenen upptagen, än brukspatronen kom hem, och strax fick han ögonen på eländet. Man må tro, att han blev vred. Det var inte mer samma gård, tyckte han. Vem hade vågat flytta bort stenen? Jaså, fru Gustava hade givit befallningen. Ja, de kvinnfolken hade då inget hjärta i kroppen. Visste inte hustru hans, att han älskade den stenen?

Och så gick han rätt på stenen, lyfte den med mannakraft och bar den över bakgården och gården ända fram till platsen, där den hade legat, och där slängde han ner den. Och det var en sten, som sex karlar med nöd hade kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad över hela Värmland.

/Tomas