Florence Foster Jenkins. Simpel.

Det strömmar in post till redaktionen om könsfördelningen i våra urval. Vi på redaktionen är de första att instämma med er: kvinnor är också simpla. Med det sagt följer här en liten berättelse om en av historiens stora underhållare.

Florence Foster Jenkins (född 1868. Död 1944) är känd som en av de sämsta yrkesverksamma operasångerskor som levat. Hon var jämnsämst på allt hon företog sig i musikalisk väg: ton, takt, uttal och gehör. Hennes enda egentliga kvalitet var ambition.

Hon hade uppvisat stor ofallenhet för sångkonsten redan som ung, men det var först när hennes far dog, när hon var i fyrtioårsåldern, som hon ärvde tillräckligt för att kunna "satsa på musiken". Hon satte upp sina första föreställningar i början av tiotalet. Hennes pianist satt konstant på helspänn och kompenserade för hennes semestrande taktkänsla ("semestrande" är fel ord, det skulle syfta på att hon både haft en, samt att den kunde väntas åter). Skratten, som ackompanjerade föreställningarna från publikraderna, avfärdade Florence som avundsjuka (förmodligen var det hennes rivaler som satt där nere). Pianisten gjorde även lustiga miner till publiken bakom hennes rygg, ifall skratten för ett ögonblick skulle tystna. Mozart, Verdi, Strauss; ingen gick säker, när klassiker efter klassiker gråtande forcerades genom Jenkins strupe, som foie gras på tub. Hon satte skräck i Nattens Drottning. Avslöjade Trollflöjtens trick. Slarvade bort Nötknäpparen, och spillde vin över Läderlappen.

Trycket efter biljetter till hennes omtalade uppsättningar bara växte. Vid 76 års ålder gav hon efter och släppte taget om sina familjära salonger och gav en utsåld föreställning på Carnegie Hall. En månad senare var hon död.

Hon ska ha sagt en gång, att "folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen ska säga att jag inte sjöng". Med viss öppenhet för ordets valör, kan vi gott hålla med henne.

Nedan följer Florence Foster Jenkins slakt av Mozarts "Der Hölle Rache" (Nattens Drottning), från Trollflöjten. Känner du dig osäker på hur arian bör framföras, så hittar du en mer ortodox version därunder.

Florence Foster Jenkins version:


Diana Damraus version från Royal Opera House uppsättning:


/Tomas

Klaus Kinski. Prom.

God måndag alla. Det som här följer är en donation av vår första gästskribent, Sture Pallarp. Dagtid studerar Pallarp till prom art director, och nattetid kollar han på film. Mycket nöje:

Det finns fler anledningar att kalla Klaus Kinski prom än det finns dagar på året. Denna skådespelargigant är – vid sidan av sitt temperament – kanske mest känd för sina samarbeten med den också ganska promma regissören Werner Herzog. De var ständigt i luven på varandra under inspelningarna av de fem filmer de gjorde tillsammans och ska enligt uppgift flera gånger ha planerat att döda varandra. Här är några utvalda godbitar:

Hans självbiografi "Kinski Uncut" läser till en början som en ganska vanlig biografi. Detta upphör dock i samband med hans första sexuella möte. Därefter är handlingen, likt en porrfilm, något som är inklämt mellan diverse sexscener.

Kinski blev anlitad för att återupprepa sin roll som vampyr i den inofficiella italienska uppföljaren till Herzogs "Nosferatu". Han hade fått en stor summa pengar för att vara med då producenterna hoppades att igenkänningsfaktorn skulle generera publik. Naturligtvis var tanken att han skulle ha rakat huvud och vara vitsminkad som i den första filmen. Detta var dock inte självklart för Kinski som kom till inspelningen i långt blont hår, och tvärt vägrade klippa sig.

Regissören James Glickenhaus kontaktade Kinski för en cameo i "The Soldiers". Kinskis första reaktion var att aggressivt hävda att rollen var alldeles för liten och obetydlig för en skådespelare av hans magnitud. Efter att ha fått förklarat för sig de ekonomiska förutsättningarna tackade han dock ja. Väl på plats i alpbyn var den första anhalten att införskaffa de skidkläder och utrustning hans karaktär skulle bära. Där hittade han de absolut dyraste märkesplaggen och ett par byxor som var så åtsittande att det knappt gick att gå i dem. Produktionen lät införskaffa dem men lät samtidigt Kinski förstå att han var tvungen att lämna tillbaka kläderna när scenen var färdig. När inspelningen var över försvann han förstås kvickt med all utrustning.

När Kinski var i Cannes med filmen "Woyzeck" spåddes han vinna pris för bästa skådespelare. Kvällen innan kommer en producent fram och försöker övertala Kinski att vara med i en film han ska producera. Producenten vill få till ett kontrakt direkt, med anledningen att "om du vinner i morgon kommer ditt gage att dubblas". På detta svarar Kinski "I morgon kommer mitt gage att dubblas, oavsett om jag vinner eller inte". De sista tio åren av sitt liv bodde han i Kalifornien och hävdade att amerikanska filmer var det enda som hade någon relevans, även fast han tyckte att de var skit.

Kinski var ökänd för att ogenerat tappa fattningen inför stora skaror människor, ofta med kameror rullande. Som avslutning kommer här en presskonferens från franska TV5. Tyvärr är den inte textad, men turligt nog är kroppsspråket internationellt (samt några av de mest offensiva ordvalen).



/Sture

Hiroo Onoda. Prom. Simpel.

Kära tålmodiga läsare. Ni får ursäkta vår långa frånvaro. Vi har inga ursäkter. Det var Robins fel. Och Joakims. Och mitt. Nu lovar vi hursomhelst att bättra oss. Jag ska inte uppehålla er i fler ursäkter, utan låt oss istället roas av denna persons öde, som vi för första gången rubricerar som både prom och simpel. Håll till godo.

1974 var ett händelserikt år i världshistorien. Stephen King debuterar med "Carrie", Nixon avgår som President i stormen efter Watergate, urtidsmänniskan "Lucy" påträffas, Kate Moss föds, och den japanska soldaten Hiroo Onoda viftar vit flagg och erkänner Andra Världskriget som avslutat. Krigets egentliga avslut ca trettio år tidigare firades på gator och torg världen över, konfetti regnade från kontorsfönstren och en enad världs samlade optimism rådde. Ett fåtal minns det annorlunda, och mer likt ännu en dag på en intagen kulle.

En blott tjugotvåårig Hiroo dök 1944 upp till måndagsmötet i Japanska armén och skeppades till Filippinerna. Hans order var enkla, ge inte upp, och ta för fan inte livet av dig. Interna konflikter rörande militär rang skapade tumult vid ankomsten, och merparten av den japanska närvaron förintades av amerikanska styrkor. Hiroo blev löjtnant lite raskt och sprang med sina tre överlevande män mot kullarna.

I Oktober 1945 hittade det magra förbandet en lapp som löd "KRIGET ÄR SLUT, KOM NER FRÅN BERGEN!". Gruppen avfärdade detta som allianspropaganda. Framåt vintern släppte japanska armén egna flygblad med order om att ge upp. Gruppen granskade lapparna noggrant, och kom fram till att även dessa lappar var ett falsarium. Männen hade vid det här laget gömt sig i kullarna i över ett år. Efter ytterligare fyra år tröttnade en av följeslagarna och gav upp. 1952 började familj och vänner bli lite oroliga, och lät släppa brev och foton från flygplan över kullen. Lögn och förbannad - och fräck - dikt blev domen, och männen blev kvar där de satt. Utan ett strategiskt befäl började agendan bli mer otydlig. En olycksfågel i förbandet blev skjuten i benet i en konfrontation med lokala fiskare, och blev senare dödad av en spaningspatrull. Onodas sista vapenbroder blev 1972 dödad av polisen för ett rent pojkstreck (han och Onoda futtade eld på några korgar ris som bönderna plockat).

Året är nu 1974 och Onoda är ensam. En dag springer han på en avhoppad japansk student som enligt egen utsago gett sig ut i världen för att finna "Löjtnant Onoda, en pandabjörn, och den fruktansvärda snömannen". Denne fotar av sig med Onoda och återvänder till Japan med bevis för att deras förlorade son fortfarande är i livet. Den japanska regeringen lyckas lokalisera Onodas gamla befälhavare, Major Taniguchi, som vid den här tiden sadlat om till bokhandlare. Man låter klä upp majoren i dennes gamla armétrasor, flyger över honom till Filippinerna, och beordrar personligen Onoda att komma ner från kullen. Onoda lyder order, och överlämnar sig själv, sin uniform, svärd och bössa, bara 29 år efter eld upphör. Omständigheterna kring Hiroo Onodas "övertid" fick öns borgmästare att visa överseende med att Onoda och hans mannar härjat runt och dödat trettiotalet öbor och flertalet gånger utbytt eld med lokal polis. Hiroo fick återvända hem till landet han prompt och simpelt tjänat i nästan trettio år. Hur han blev mottagen? Som en hjälte förstås.

/Tomas

Semester. Simpelt.

Kära läsare,

Efter ett par månaders diskussion i redaktionen har det nu fastslagits att vi är på "semester". Ni kanske tycker att vi skulle ha sagt till innan, men nu gjorde vi inte det. Det kanske känns onödigt och gå ut med att vi är på semester, när vi ändå börjar "jobbet" på måndag, men nu gick vi ut med det.

Men för att ge er lite socker (vetskap/anekdot/innehåll) med ättikan (meddelandet att vi är på semester) så följer här en liten historisk tillbakablick i fenomenet "Svensk semester". Eftersom vi är på just semester så är 95% av följande plankat från en och samma artikel i en stor morgontidning.

I början på 1900-talet hade vi ingen lagstadgad semester. I själva verket var det inget som fabriksarbetare brydde sig särskilt mycket om, när frågan kom upp. Istället ville de ha kortare arbetsdagar. Då det var marigt att styra upp, kom man istället på att lagstifta om två veckors semester för alla. På den tiden när semestern var så kort, ansågs den snarare vara en ny högtid, därav termen "att fira semester". Idén med det var att arbetare inte skulle snedslitas och bli obrukbara, utan resa iväg, konsumera och vila ut sig lite. Gärna inom landets gränser, för att kultivera sig och bli bättre medborgare. Eller läsa en god bok. Att folk började "slappa" var en tråkig bieffekt som inte kunnat förutspås av utredningen.

En av de första charterresorna från Sverige ägde rum 1956. Destination: Kanarieöarna. Inget plan kunde hålla så mycket soppa, så en övernattning i nordafrikanska Tanger var inplanerat. Vädret, och planet, var så dåligt att den planerade lunchen ombord, ställdes in pga turbulens. Trist. Planet tvingades senare halvt nödlanda i Barcelona, som av en händelse upplevde ett historiskt snöoväder. Efter mat och vila fick besättningen, samt alla semesterfirare, hjälpas åt att borsta bort all snö från vingarna så man kunde lyfta. Vedermödorna betalade senare av sig, då man välkomnades på Teneriffa med officiellt besök av Puerto de la Cruz borgmästare, orkester, samt röd matta. Kostnad för kalaset? = idag motsvarande 12300:- per skalle. Värt.

/Tomas

Ryssen i Berlin 1944-45. Simpel.

Under andra världskrigets slut skulle ryssarna inte bara visa världen dess styrka i slagfältet utan även dess simpelhet.

En oskyldig, men ändå simpel, syssla som åtogs var den att många ryssar började skruva ur och varsamt packa ner glödlampor för att ta med hem till den strömlösa byn med tron om att ljuset "bodde" i lampan.

Sen får vi inte glömma den klassiska cykeldöden som var ett öde alltför många ryssar gick tillmötes. Cykeln var inte en alltför vanlig syn hos de unga soldaterna som började lägga händerna på första bästa velicoped. Cyklandet i kombination med sprit tvingade till slut Röda Armén att införa ett förbud för sina trupper att färdas på denna förrädiska farkost. Även Bornholm skördade många ryssar trots att det inte förekom några strider på ön. Här möte ryssen en ny sorts fiende. Den branta backen.

/Joakim

Arvid i "Utvandrarna". Simpel.

Det är möjligt att världskartan inte var helt spikad i mitten på 1800-talet. En detalj som dock helt säkert var klubbad, klar och känd ända in i mörkaste småland var att ett hav skiljer oss från Amerikas förenta stater. Så när Arvids ansikte i "Utvandrarna" skiner upp som en fenix över hur han och Robert underlåtit sig att överväga landvägen dit, befäster han sig som kanske den simplaste figuren i vår samlade litteraturskatt. Arvid får det berättat för sig hur till och med slavar i USA har det softare än bönderna i Europa. I Arvids simpla varelse väcks genast drömmen att försälja sig som slav minuten han kliver i land på möjligheternas kontinent. Han ansikte förvrids i besvikelse då hans planer grusas av ett förbud mot vitskinnade slavar. Trots att hans simpla, simpla plan gått om intet vänder han sig mot Robert och förkunnar klurigt: "Jag följer med i alla fall". Simpel är också hans vana att ta ut en del av sin dränglön i brännvin.

/Tomas