Florence Foster Jenkins. Simpel.

Det strömmar in post till redaktionen om könsfördelningen i våra urval. Vi på redaktionen är de första att instämma med er: kvinnor är också simpla. Med det sagt följer här en liten berättelse om en av historiens stora underhållare.

Florence Foster Jenkins (född 1868. Död 1944) är känd som en av de sämsta yrkesverksamma operasångerskor som levat. Hon var jämnsämst på allt hon företog sig i musikalisk väg: ton, takt, uttal och gehör. Hennes enda egentliga kvalitet var ambition.

Hon hade uppvisat stor ofallenhet för sångkonsten redan som ung, men det var först när hennes far dog, när hon var i fyrtioårsåldern, som hon ärvde tillräckligt för att kunna "satsa på musiken". Hon satte upp sina första föreställningar i början av tiotalet. Hennes pianist satt konstant på helspänn och kompenserade för hennes semestrande taktkänsla ("semestrande" är fel ord, det skulle syfta på att hon både haft en, samt att den kunde väntas åter). Skratten, som ackompanjerade föreställningarna från publikraderna, avfärdade Florence som avundsjuka (förmodligen var det hennes rivaler som satt där nere). Pianisten gjorde även lustiga miner till publiken bakom hennes rygg, ifall skratten för ett ögonblick skulle tystna. Mozart, Verdi, Strauss; ingen gick säker, när klassiker efter klassiker gråtande forcerades genom Jenkins strupe, som foie gras på tub. Hon satte skräck i Nattens Drottning. Avslöjade Trollflöjtens trick. Slarvade bort Nötknäpparen, och spillde vin över Läderlappen.

Trycket efter biljetter till hennes omtalade uppsättningar bara växte. Vid 76 års ålder gav hon efter och släppte taget om sina familjära salonger och gav en utsåld föreställning på Carnegie Hall. En månad senare var hon död.

Hon ska ha sagt en gång, att "folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen ska säga att jag inte sjöng". Med viss öppenhet för ordets valör, kan vi gott hålla med henne.

Nedan följer Florence Foster Jenkins slakt av Mozarts "Der Hölle Rache" (Nattens Drottning), från Trollflöjten. Känner du dig osäker på hur arian bör framföras, så hittar du en mer ortodox version därunder.

Florence Foster Jenkins version:


Diana Damraus version från Royal Opera House uppsättning:


/Tomas

Klaus Kinski. Prom.

God måndag alla. Det som här följer är en donation av vår första gästskribent, Sture Pallarp. Dagtid studerar Pallarp till prom art director, och nattetid kollar han på film. Mycket nöje:

Det finns fler anledningar att kalla Klaus Kinski prom än det finns dagar på året. Denna skådespelargigant är – vid sidan av sitt temperament – kanske mest känd för sina samarbeten med den också ganska promma regissören Werner Herzog. De var ständigt i luven på varandra under inspelningarna av de fem filmer de gjorde tillsammans och ska enligt uppgift flera gånger ha planerat att döda varandra. Här är några utvalda godbitar:

Hans självbiografi "Kinski Uncut" läser till en början som en ganska vanlig biografi. Detta upphör dock i samband med hans första sexuella möte. Därefter är handlingen, likt en porrfilm, något som är inklämt mellan diverse sexscener.

Kinski blev anlitad för att återupprepa sin roll som vampyr i den inofficiella italienska uppföljaren till Herzogs "Nosferatu". Han hade fått en stor summa pengar för att vara med då producenterna hoppades att igenkänningsfaktorn skulle generera publik. Naturligtvis var tanken att han skulle ha rakat huvud och vara vitsminkad som i den första filmen. Detta var dock inte självklart för Kinski som kom till inspelningen i långt blont hår, och tvärt vägrade klippa sig.

Regissören James Glickenhaus kontaktade Kinski för en cameo i "The Soldiers". Kinskis första reaktion var att aggressivt hävda att rollen var alldeles för liten och obetydlig för en skådespelare av hans magnitud. Efter att ha fått förklarat för sig de ekonomiska förutsättningarna tackade han dock ja. Väl på plats i alpbyn var den första anhalten att införskaffa de skidkläder och utrustning hans karaktär skulle bära. Där hittade han de absolut dyraste märkesplaggen och ett par byxor som var så åtsittande att det knappt gick att gå i dem. Produktionen lät införskaffa dem men lät samtidigt Kinski förstå att han var tvungen att lämna tillbaka kläderna när scenen var färdig. När inspelningen var över försvann han förstås kvickt med all utrustning.

När Kinski var i Cannes med filmen "Woyzeck" spåddes han vinna pris för bästa skådespelare. Kvällen innan kommer en producent fram och försöker övertala Kinski att vara med i en film han ska producera. Producenten vill få till ett kontrakt direkt, med anledningen att "om du vinner i morgon kommer ditt gage att dubblas". På detta svarar Kinski "I morgon kommer mitt gage att dubblas, oavsett om jag vinner eller inte". De sista tio åren av sitt liv bodde han i Kalifornien och hävdade att amerikanska filmer var det enda som hade någon relevans, även fast han tyckte att de var skit.

Kinski var ökänd för att ogenerat tappa fattningen inför stora skaror människor, ofta med kameror rullande. Som avslutning kommer här en presskonferens från franska TV5. Tyvärr är den inte textad, men turligt nog är kroppsspråket internationellt (samt några av de mest offensiva ordvalen).



/Sture