Det är möjligt att världskartan inte var helt spikad i mitten på 1800-talet. En detalj som dock helt säkert var klubbad, klar och känd ända in i mörkaste småland var att ett hav skiljer oss från Amerikas förenta stater. Så när Arvids ansikte i "Utvandrarna" skiner upp som en fenix över hur han och Robert underlåtit sig att överväga landvägen dit, befäster han sig som kanske den simplaste figuren i vår samlade litteraturskatt. Arvid får det berättat för sig hur till och med slavar i USA har det softare än bönderna i Europa. I Arvids simpla varelse väcks genast drömmen att försälja sig som slav minuten han kliver i land på möjligheternas kontinent. Han ansikte förvrids i besvikelse då hans planer grusas av ett förbud mot vitskinnade slavar. Trots att hans simpla, simpla plan gått om intet vänder han sig mot Robert och förkunnar klurigt: "Jag följer med i alla fall". Simpel är också hans vana att ta ut en del av sin dränglön i brännvin.
/Tomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar