24 december (typ) för ca 2000 år sedan stod en förhoppningsfull blivande plastfarsa på tå i spänd förväntan vid krubban. Mannen i fråga var Sankte Josef; Kristendomens största push-over. Han svalde med hull å hår fiskarhistorien om hur hans fru blivit med barn med en ande. Han visste ju säkert att han själv inte legat med henne, och skulle, kom det att visa sig, aldrig få ligga med sin fru överhuvudtaget, så länge han levde. Exakt hur länge han levde är oklart; han kom själv aldrig till tals i Evangelierna, och sista gången han nämns vara vid liv är när Jesus är runt tolv år gammal. Att fullkomligt glömmas bort i historiens svallvågor, det blev Josefs belöning efter att ha tagit en för laget.
Ensam, omskuren, med ett par grova snickarlabbar; så slutar Josefs liv. Och så slutar även vår Julkalender. Tack alla ni som delat glädjen med oss. Från oss alla, till er alla, en riktigt simpel Jul, och ett prompt nytt år.
/Prom. Simpel. Julkalender.
fredag 24 december 2010
torsdag 23 december 2010
Lucka 23. Mormoner. Simpla.
23 december 1805 föds Joseph Smith, grundaren av "Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga". I folkmun: Mormonkyrkan. Religionen bygger på följande skröna: Under sina dagar som skattgrävare uppsöktes Joseph av en ängel som avslöjade platsen där några förgyllda heliga plattor och stenar låg begravda. Stenarna stoppade han i en hatt och avvaktade tills han fått texten på plattan tydlig för sitt inre och kunde skriva ned budskapet. På detta vis skapade han ett nytt testamente i vilket det bland annat påstås att vita israeliter är Amerikas urbefolkning, att Jesus besökte Amerika efter sin återuppståndelse, och att det är heelt okej för män att ha fem fruar.
När några kritiska röster krävde att få betrakta dessa guldplattor med egna ögon fick dom ett raskt nej; plattorna hade lägligt nog lämnats tillbaka till ängeln. Mormorkyrkan har idag över tretton miljoner anhängare.
/Prom. Simpel. Julkalender.
När några kritiska röster krävde att få betrakta dessa guldplattor med egna ögon fick dom ett raskt nej; plattorna hade lägligt nog lämnats tillbaka till ängeln. Mormorkyrkan har idag över tretton miljoner anhängare.
/Prom. Simpel. Julkalender.
onsdag 22 december 2010
Lucka 22. Mehmed III. Prom.
22 december 1603 dör Mehmed III Adli, sultan över det Ottomanska riket. I rädsla av att förlora tronen till någon i sin familj lät han mörda inte mindre än 19 bröder och 20 systrar. Alla strypta av hans dövstumma garde.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
tisdag 21 december 2010
Lucka 21. Jordens undergång. Simpel.
21 december 2012 kommer jorden att gå under om man ska tro Mayakalendern. Den stundande apokalypsen ska orsakas av att krigsguden Bolon Yokte kommer att nedstiga från skyn. Denna teori har spritt sig som en löpeld över internet, mycket på grund av Hollywoodfilmen "2012". Sanningen är så klart att allt är skitsnack. Till och med Mayaindianernas äldste, Apolinario Chile Pixtun, oroar sig mer över vattenbristen i Mexico.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
måndag 20 december 2010
Lucka 20. Elizabeth II. Prom.
20 december 2007 blir Drottning Elisabet II av Storbrittannien den äldsta monarken i landets historia. I skrivandets stund är hon 84 år och har fortfarande inga planer på att varken lämna jordelivet eller tronen till sin son Charles.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
söndag 19 december 2010
Lucka 19. Mona Wallén-Hjerpe. Simpel.
19 december 1969 bränner Mona Wallén-Hjerpe ner Evert Taubes sommarstuga "Sjösala". Enligt Mona själv fick hon en uppmaning av Evert i tidningen att bränna ner "det förskräckliga Sjösala". Sagt och gjort tuttar Mona på familjen Taubes sommarparadis i tro om att detta är Everts vilja och att hon nu hjälper honom att få ut försäkringspengar. Mona är helt ute och cyklar och förstör familjen Taubes liv.
Läs mer om Mona och hennes upptåg i "Fans" av Fredrik Strage.
/Prom. Simpel. Julkalender.
Läs mer om Mona och hennes upptåg i "Fans" av Fredrik Strage.
/Prom. Simpel. Julkalender.
lördag 18 december 2010
Lucka 18. Piltdownmannen. Simpel.
18 december 1912 upptäcker amatörarkeologen Charles Dawson resterna av en förhistorisk människa i ett stenbrott i Piltdown, England. Han kontaktar forskaren Arthur Smith Woodward på geologiska avdelningen på British Museum. Denne gör rekonstruktioner av kraniet, och presenterar sitt resultat för en ivrig forskarkår. Resultatet visar att det finns stora likheter med en modern människa, bortsett från den överdimensionerade käken, samt att hjärnan endast är två tredjedelar så stor som den hos en nutida persons. Fyndet anses viktigt och bedöms vara en saknad länk mellan apa och människa. Fyndet anses något mindre viktigt ca fyrtio år senare, 1953, då det uppdagas att fyndet är en förfalskning. Käken är en orangutangs, och kraniet, med den lilla, lilla hjärnan är en modern, oidentifierad men förmodad sjukt simpel, människas.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
fredag 17 december 2010
Lucka 17. American Psychiatric Association. Simpel.
17 december 1973 tar American Psychiatric Association (förkortat: "APA") ovilligt bort homosexualitet från sin lista över psykiska sjukdomar.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
torsdag 16 december 2010
Lucka 16. Rasputins dödskamp. Prom.
16 december 1916 (enligt den gamla julianska kalendern) mördas Grigori Rasputin, rysk mystiker, helbrädgdagörare och omstridd rådgivare till Romanovfamiljen. Hans mord är höljt i myter och legender. Så här gick det till: Rasputin åt en middag med bismak av cyanid. Då hans kropp tycktes hantera giftet oönskat väl, sköt hans mördare honom i ryggen. Rasputin reste sig från sitt fall och flög på förövarna, fräsande "din stygga pojke". Han tog tre extra skott i ryggen under det utfallet. Mördarna virade in Rasputin i en tjock matta. Han gjorde fortfarande motstånd, och fick utstå ett antal hårda knytnävar och sparkar genom väven. Mördarna dumpade Rasputin i Nevafloden. Under obduktionen fann man vatten i Rasputins lungor, vilket pekar mot att han inte dog av gift, fyra skott och slag, utan drunknade. Den promme jäveln.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
onsdag 15 december 2010
Lucka 15. Axel Erlandson. Prom.
15 december 1884 föds Axel Erlandsson i Halland. Axel är den enda som någonsin behärskat, och förmodligen kommer att kunna behärska, den gedigna konsten att forma träd till de mest spektakulära former. Han valde nämligen att ta med sig sina kunskaper i graven 1964.
Etiketter:
Axel,
Erlandsson,
konst,
skulptur,
träd
tisdag 14 december 2010
Lucka 14. De första flygförsöken. Simpla.
14 december 1903 gör bröderna Wright sitt första flygförsök. Farkosten bär endast en pilot, och efter att ha singlat slant får Wilbur den stora äran. Försöket misslyckas och bara tre dagar senare susar istället brodern Orville omkring bland fåglarna.
Bröderna Wright var inte de enda att drömma om att kunna bemästra flygandets konst. Dessa herrar är några av dom.
Måste uppmärksamma farkosten 0:38. Att en människa kan vara så uppfinningsrik och simpel på samma gång är och förblir ett mysterium. Svaret tog förmodligen piloten i fråga med sig i graven, som nog aldrig var speciellt långt borta.
/Prom. Simpel. Julkalender.
Bröderna Wright var inte de enda att drömma om att kunna bemästra flygandets konst. Dessa herrar är några av dom.
Måste uppmärksamma farkosten 0:38. Att en människa kan vara så uppfinningsrik och simpel på samma gång är och förblir ett mysterium. Svaret tog förmodligen piloten i fråga med sig i graven, som nog aldrig var speciellt långt borta.
/Prom. Simpel. Julkalender.
måndag 13 december 2010
Lucka 13. Lucia i Italien. Simpelt.
13 december firar vi som bekant helgonet Lucia i Sverige. I Italien, Lucias hemland, firar man denna högtid under sjukt mycket simplare former. Enligt deras tolkning av myten kommer Lucia under natten ridande på en flygande åsna till de italienska barnen. Med sig har hon gåvor åt de snälla och kolbitar till de olydiga. Barnen får absolut inte titta på Lucia när hon anländer; straffet för en blick på Lucia är en handfull kol kastat i barnögonen.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
söndag 12 december 2010
fredag 10 december 2010
Lucka 11. NASA. Simpla.
11 december 1998 skickar NASA farkosten Mars Climate Orbiter ut i rymden. Dess uppdrag: att undersöka klimatet på Mars. När farkosten efter ca två års rymdfärd slutligen anländer till Mars atmosfär går tio stabila minuter av informationsinsamling innan kontakten med Jorden tappas. För gott.
Orsak: mjukvaruprogrammerarna på NASA hade blandat ihop det amerikanska måttsystemet med det europeiska. Fiaskot var ett faktum. Kalaset slutade upp med en nota på 327.6 miljoner dollar.
/Prom. Simpel. Julkalender.
Orsak: mjukvaruprogrammerarna på NASA hade blandat ihop det amerikanska måttsystemet med det europeiska. Fiaskot var ett faktum. Kalaset slutade upp med en nota på 327.6 miljoner dollar.
/Prom. Simpel. Julkalender.
Lucka 10. Trehundramiljoneryenkuppen. Simpel.
10 december 1968 i Japan stoppas en värdetransport av en motorcykelpolis som informerar chauffören och hans tre kollegor om att det finns misstankar att bilen ska vara riggad med dynamit. Utan att ens blinka skuttar dom ut ur bilen och låter polismannen undersöka bilens underrede. Sekunder senare vrålar polisen att hela skiten kommer att flyga i luften. De anställda lägger benen på ryggen raskt för att snart se hur polismannen sätter sig i förarsätet och rattar iväg bilen. Det största rånet i Japans historia är ett faktum.
Den japanska poliskåren grips av fullständig panik och beter sig nu som ett gäng imbecilla praktikanter. De smäller upp 780 000 fantombilder över hela landet, antalet misstänka uppgår till 110 000 namn och 170 000 poliser sätts på fallet. Fallet är fortfarande olöst.
/Prom. Simpel. Julkalender.
torsdag 9 december 2010
Lucka 9. Sigismund av Ungerns CV. Prompt.
9 december 1437 lämnar Sigismund jordelivet, förmodligen ganska tillfreds med sina yrkesmeriter:
Han kickar igång sin karriär som kurfurste av Brandenburg vid 10 års ålder. Medan andra samlar på frimärken eller kapsyler börjar Sigismund nu samla på kungatitlar. 1387 kröns han till kung av Ungern som han förblir fram till sin död 1437. Under denna period tillträder han även som kung över Böhmen, Italien, Lombardien, Dalmatien, Kroatien, Rama, Serbien, Galicia, Lodomeria, Cumania, och Bulgarien. Trots detta låg han inte på latsidan, han agerade prins i Schlesien och Luxemburg och på fritiden var han markgreve av Mähren, Lausitz, och Brandenburg. (Det ska nämnas att vissa av dessa riken "fick han på köpet" när han blev "The Holy Roman Emperor", vilket i sig väger rätt tungt i CV:t).
Privat hängde Sigismund med Draculas farsa som båda var med i "Drakens Orden" (som Sigge så klart skapat).
/Prom. Simpel. Julkalender.
onsdag 8 december 2010
Lucka 8. Frankerrikets regenter år 715 – 911. Simpla.
8 december 899 avlider Arnulf av Kärnten. Vi får vara ärliga med att vi i hans dödsdatum finner nog skäl att redovisa de övriga frankerregenternas sjukt simpla namn och förehavanden.
Riket omfattade stora delar av Europa på 700-900-talet. Arnulf kom till makten då han efterträdde sin farbror "Karl den tjocke", som ansågs så gravt inkompetent att han ströks ur regentlängden, och titeln "Karl II" tilldelades istället "Karl den Skallige". Den skallige efterträddes av sin sköra son "Ludvig den stammande", som blott överlevde sin far med två år. Den stammande fick en son, "Karl den enfaldige", som i sviterna av några svåra plundringsår tvingades ge upp delar av riket, samt sin dotter, till vikingahövdingen "Rollo". Efter den Enfaldiges död flydde hans fru till England med deras gemensamme son "Ludvig från andra sidan havet". Längre tillbaka i släktledet finner vi "Pippin den Lille" och hans son "Karl den store", som tyvärr inte har ett roligt namn. Han väger som tur är upp det med sontrion: "Pippin av Italien", "Ludvig den Fromme" samt "Pippin Puckelryggen". Den fromme fick sonen "Ludvig den tyske", som är far till "Karl den tjocke". Vid Arnulfs död efterträddes han av sin son "Ludvig, barnet", som blev den siste regenten i ätten. Varför regentlängden föll? Inte pga brist på fantasi i alla fall.
/Prom. Simpel. Julkalender.
Riket omfattade stora delar av Europa på 700-900-talet. Arnulf kom till makten då han efterträdde sin farbror "Karl den tjocke", som ansågs så gravt inkompetent att han ströks ur regentlängden, och titeln "Karl II" tilldelades istället "Karl den Skallige". Den skallige efterträddes av sin sköra son "Ludvig den stammande", som blott överlevde sin far med två år. Den stammande fick en son, "Karl den enfaldige", som i sviterna av några svåra plundringsår tvingades ge upp delar av riket, samt sin dotter, till vikingahövdingen "Rollo". Efter den Enfaldiges död flydde hans fru till England med deras gemensamme son "Ludvig från andra sidan havet". Längre tillbaka i släktledet finner vi "Pippin den Lille" och hans son "Karl den store", som tyvärr inte har ett roligt namn. Han väger som tur är upp det med sontrion: "Pippin av Italien", "Ludvig den Fromme" samt "Pippin Puckelryggen". Den fromme fick sonen "Ludvig den tyske", som är far till "Karl den tjocke". Vid Arnulfs död efterträddes han av sin son "Ludvig, barnet", som blev den siste regenten i ätten. Varför regentlängden föll? Inte pga brist på fantasi i alla fall.
/Prom. Simpel. Julkalender.
tisdag 7 december 2010
Lucka 7. William Bligh. Prom.
7 december 1817 dör sjökapten William Bligh. I kölvattnet flyter minnet av en av de största ärkefittorna som seglat de sju haven. Bligh hinner under sin livstid bli utsatt för inte mindre än tre myterier. Det mest kända under sitt ledarskap över "Bounty". Blighs liv är så färgstarkt att vi på redaktionen ber att få återkomma efter årsslutet med en komplett artikel om hans öden.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
måndag 6 december 2010
söndag 5 december 2010
Lucka 5. Londonsmoggen '52. Simpel.
5 december 1952 drog en tät dimma in över London och blev kvar där ett par veckor. London är känt för sin usla väderlek, men den här dimman var illa även i Londons mått mätt. Det idoga eldandet med kol reagerade med dimman och skapade det som kommit att kallas "The great smog of '52"; dimman som krävde 12'000 djupt inandande Londonbors liv.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
lördag 4 december 2010
Lucka 4. Kasinobranden. Simpel.
4 december 1971 uppträder Frank Zappa på kasinot Montreux i Schweiz. Under konserten saluterar en beundrare sin idol med att sända upp en nödraket från läktaren. Inte helt oanat antänder raketen taket, varpå kasinot brinner ner till grunden. Händelsen skildrades i Deep Purples låt "Smoke on the water".
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
fredag 3 december 2010
Lucka 3. Bob Marley. Prom.
3 december 1976 utsätts Bob Marley för ett mordförsök. Han tar två skott, men uppträder på den planerade konserten bara två dagar senare. På frågan "varför?" svarar han att "de män som försöker göra världen sämre tar inte en dag ledigt. Hur skulle jag kunna göra det?".
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
torsdag 2 december 2010
Lucka 2. Babiana har namnsdag. Simpelt.
2 december 1774 hade svenska flickor med namnet "Babiana" namnsdag för sista gången.
/Prom. Simpel. Julkalender.
ps. alternativ illustration ds.
/Prom. Simpel. Julkalender.
ps. alternativ illustration ds.
onsdag 1 december 2010
Lucka 1. Rosa Parks. Prom.
1 december 1955 i Alabama vägrar sömmerskan Rosa Parks att ge upp sin plats på bussen till en vit man. Ni kan resten.
/Prom. Simpel. Julkalender.
/Prom. Simpel. Julkalender.
torsdag 25 november 2010
Piet Mondrian/Theo Van Doesburg-schismen. Prom.
Kära läsare,
Idag bjuder vi er på en riktig pärla ur konsthistorien: en schism gällande färg och form. Hur en palettkniv klöv ett vänskapsband. Vidare har vi den stora glädjen att berätta att den 1 december börjar Prom. Simpels. JULKALENDER! En snabbis om dagen ända fram till Julafton. Men först kommer alltså ett tidigt julkort från våra vänner i Holland...
De Stijl var en modernistisk konstnärsgrupp som grundades på 1910-talet i Holland. Dessa män (ja, endast män) satte sin tro till det de ansåg vara den enda sanna abstraktionen: endast horisontella och vertikala rutor och linjer, i rena grundfärger. En tidskrift som bar gruppens namn publicerades, där de drev sin raka linje. Medlemmarna sågs mycket sällan, om ens alls, utan kommunicerade via brev. Detta visade sig vara en grundförutsättning för vänskapen mellan Piet Mondrian och Theo Van Doesburg (som får anses vara rörelsens grundare).
Piet Mondrian, "Tableu II", 1922
Theo Van Doesburg, "Composition VII", 1917
Deras vänskap började skära sig när Van Doesburg 1923 flyttade till Paris, där Mondrian bodde. Mondrian var tillbakadragen och introvert, och Van Doesburg utåtriktad och charmig. Egentligen var allt de hade gemensamt dessa linjer, rutor och grundfärger. Därför kom det som två år senare uppdagades att riva upp allt: Van Doesburg blev påkommen med att rita ett streck....diagonalt.
Theo Van Doesburg, "Contra-Composition XVII", 1925
Mondrian hade möjligen kunnat förlåta detta snedsteg, om det inte vore för att Van Doesburg försvarade sitt agerande. Kolla, det är ju schysst, jag kallar det "elementarism", det är bara diagonala linjer. Mondrian såg rött..och gult och blått, men försökte en sista gång rädda sin vän från dennes uppenbara 45-gradiga feber. Hade karln inandats terpentin, eller svalt färg?. Mondrian hade själv dansat med den sneda djävulen, men vunnit genom att vända duken diagonalt så att strecken fortfarande var horisontella och vertikala för betraktaren.
Piet Mondrian, "Lozenge Composition with Red, Black, Blue, and Yellow", 1925
Mondrian stormade ut och de forna vännerna sågs aldrig igen. (Ok, de sågs fem år senare av misstag på ett kafé, men låt oss glömma det förargliga slutet på en annars prom schism).
/Tomas
Idag bjuder vi er på en riktig pärla ur konsthistorien: en schism gällande färg och form. Hur en palettkniv klöv ett vänskapsband. Vidare har vi den stora glädjen att berätta att den 1 december börjar Prom. Simpels. JULKALENDER! En snabbis om dagen ända fram till Julafton. Men först kommer alltså ett tidigt julkort från våra vänner i Holland...
De Stijl var en modernistisk konstnärsgrupp som grundades på 1910-talet i Holland. Dessa män (ja, endast män) satte sin tro till det de ansåg vara den enda sanna abstraktionen: endast horisontella och vertikala rutor och linjer, i rena grundfärger. En tidskrift som bar gruppens namn publicerades, där de drev sin raka linje. Medlemmarna sågs mycket sällan, om ens alls, utan kommunicerade via brev. Detta visade sig vara en grundförutsättning för vänskapen mellan Piet Mondrian och Theo Van Doesburg (som får anses vara rörelsens grundare).
Deras vänskap började skära sig när Van Doesburg 1923 flyttade till Paris, där Mondrian bodde. Mondrian var tillbakadragen och introvert, och Van Doesburg utåtriktad och charmig. Egentligen var allt de hade gemensamt dessa linjer, rutor och grundfärger. Därför kom det som två år senare uppdagades att riva upp allt: Van Doesburg blev påkommen med att rita ett streck....diagonalt.
Mondrian hade möjligen kunnat förlåta detta snedsteg, om det inte vore för att Van Doesburg försvarade sitt agerande. Kolla, det är ju schysst, jag kallar det "elementarism", det är bara diagonala linjer. Mondrian såg rött..och gult och blått, men försökte en sista gång rädda sin vän från dennes uppenbara 45-gradiga feber. Hade karln inandats terpentin, eller svalt färg?. Mondrian hade själv dansat med den sneda djävulen, men vunnit genom att vända duken diagonalt så att strecken fortfarande var horisontella och vertikala för betraktaren.
Mondrian stormade ut och de forna vännerna sågs aldrig igen. (Ok, de sågs fem år senare av misstag på ett kafé, men låt oss glömma det förargliga slutet på en annars prom schism).
/Tomas
Etiketter:
de stijl,
humor,
konst,
modernism,
mondrian,
prom,
underhållning,
van doesburg
fredag 5 november 2010
Florence Foster Jenkins. Simpel.
Det strömmar in post till redaktionen om könsfördelningen i våra urval. Vi på redaktionen är de första att instämma med er: kvinnor är också simpla. Med det sagt följer här en liten berättelse om en av historiens stora underhållare.
Florence Foster Jenkins (född 1868. Död 1944) är känd som en av de sämsta yrkesverksamma operasångerskor som levat. Hon var jämnsämst på allt hon företog sig i musikalisk väg: ton, takt, uttal och gehör. Hennes enda egentliga kvalitet var ambition.
Hon hade uppvisat stor ofallenhet för sångkonsten redan som ung, men det var först när hennes far dog, när hon var i fyrtioårsåldern, som hon ärvde tillräckligt för att kunna "satsa på musiken". Hon satte upp sina första föreställningar i början av tiotalet. Hennes pianist satt konstant på helspänn och kompenserade för hennes semestrande taktkänsla ("semestrande" är fel ord, det skulle syfta på att hon både haft en, samt att den kunde väntas åter). Skratten, som ackompanjerade föreställningarna från publikraderna, avfärdade Florence som avundsjuka (förmodligen var det hennes rivaler som satt där nere). Pianisten gjorde även lustiga miner till publiken bakom hennes rygg, ifall skratten för ett ögonblick skulle tystna. Mozart, Verdi, Strauss; ingen gick säker, när klassiker efter klassiker gråtande forcerades genom Jenkins strupe, som foie gras på tub. Hon satte skräck i Nattens Drottning. Avslöjade Trollflöjtens trick. Slarvade bort Nötknäpparen, och spillde vin över Läderlappen.
Trycket efter biljetter till hennes omtalade uppsättningar bara växte. Vid 76 års ålder gav hon efter och släppte taget om sina familjära salonger och gav en utsåld föreställning på Carnegie Hall. En månad senare var hon död.
Hon ska ha sagt en gång, att "folk kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen ska säga att jag inte sjöng". Med viss öppenhet för ordets valör, kan vi gott hålla med henne.
Nedan följer Florence Foster Jenkins slakt av Mozarts "Der Hölle Rache" (Nattens Drottning), från Trollflöjten. Känner du dig osäker på hur arian bör framföras, så hittar du en mer ortodox version därunder.
Florence Foster Jenkins version:
Diana Damraus version från Royal Opera House uppsättning:
/Tomas
Etiketter:
carnegie hall,
florence foster jenkins,
humor,
läderlappen,
mozart,
nattens drottning,
nötknäpparen,
opera,
prom,
simpel,
strauss,
sång,
trollflöjten,
underhållning,
verdi,
youtube
måndag 1 november 2010
Arrhachion. Prom.
Idrottsmän brukar allt som oftast ses som okomplicerade och simpla varelser. Men under det antika Greklands olympiad år 564 f. kr. ägde en av de promaste sportögonblicken i historien rum.
Det hela utspelade i finalen av Pankratos, som kan liknas vid dagens MMA/Ultimate Fighting. Denna fysiska gren var mycket uppskattad av dåtidens simpla och bestialiska åskådare och reglerna tillät det mesta, utom att bitas och att peta i ögonen (i Sparta var emellertid även detta tillåtet, så klart). Att sparka någon i skrevet var en fullt legitim teknik, som av förklarliga skäl ansågs synnerligen effektiv.
Den ena participanten var Arrhachion från Phigalia som två gånger tidigare stått som segrare och nu var på jakt efter en tredje bragd. Finalen drog igång och en bit in i matchen hamnade Arrhachion i motståndarens fatala strypgrepp. Att ge upp var dock en tanke som var totalt frånvarande i den atletiske grekens sinne. Trots sitt stundande inträde i dödsriket lyckades han, i en sista kraftansträngning, bryta sin banemans tår och smärtan kombinerad med chocken fick denne att snabbt tillkännage sin kapitulation.
Domaren var illa kvickt framme för att höja Arrhachions arm i triumfens tecken och utropa honom till vinnare men lemmen var lika livlös som segraren själv. Matchen var dock avgjord och ära och berömmelse tas inte ifrån en vinnare, även en död sådan.
Även om champagnesprutandet i omklädningsrummet i största sannolikhet uteblev kröntes Arrhachion likbleka kropp med lagerkrans och guld samt skickades, bokstavligen talat, tillbaka till Phigalia på en kärra. Arrhachion fick sin tredje olympiska guldmedalj och tar den gamla sportfloskeln "hela vägen in i kaklet" till nya höjder även om det kostade honom livet.
/Joakim
Etiketter:
Arrhachion,
Grekland,
Olympiaden,
Pankratos,
prom
fredag 29 oktober 2010
Eberhardt Quire. Simpel.
Titta noga på mannen på bilden ovan. Gör nu en mental fotnot att sammankoppla detta ansikte med ordet lättlurad.
Tack, då kan vi börja.
Eberhardt hade haft en tuff tid. Hans tre barn hade vuxit upp, lämnat hemmet och frugan hans hade nyss avlidit i sviterna av en elakartad cancer. Han var ensam, sårbar och sökande. Som alla andra singlar nuförtiden sökte han sin lycka på nätet. Det var där i dejtingsajtträsket han skulle komma att träffa på nittonåriga modellen Lisa Kelly från Ghana. Han blev snabbt våldsamt förälskad och vice versa. Här borde kanske en första varningsklockan ringt.
Lisa Kelly erbjöd sig att investera Eberhardts livsbesparingar i olika förmånliga fonder i Ghana, ett erbjudande han genast nappade på. Här borde varningsklocka två ha klingat.
Ett första möte mellan de båda parterna ägde rum i London, tanken var att Eberhardt skulle få en kombinerad romantisk helg och se frukten av sina investeringar. Han återvände hem utan att ha fått varken eller. Vid det här laget borde varningsklockorna klämta 24/7 för honom men icke. Faktum var att han återvände till London ytterligare tretton gånger!!! Alltid med samma resultat: skinnad på mer pengar och utan att ha träffat sin älskade.
Slutligen blev Eberhardts dotter uppringd mitt i natten; polisen hade hittat hennes far irrande ensam på en Engelsk landsväg utan en cent på fickan och i ett dåligt mentalt skick. Okapabel att ta sig tillbaka till staterna för egen maskin ordnade ambassaden med en hemresa. Väl hemma hade banken tagit Eberhardts hus och övriga tillgångar. Han spenderade en tid på mentalsjukhus för att sedan flytta in källaren hos sin dotter och hennes nya familj.
När han senare blev tillfrågad hur detta kunde ske svarade han bara:
- Kärleken är blind.
Nu kanske ni tycker att vi på Prom. Simpel. är bra oempatiska och råa som gör underhållning av ett så tragiskt livsöde. Förvisso, men vi vill bara utfärda detta som en varning och låta Eberhardts historia avskräcka från framtida fall av extrem simpelhet.
/Robin
lördag 23 oktober 2010
Klaus Kinski. Prom.
God måndag alla. Det som här följer är en donation av vår första gästskribent, Sture Pallarp. Dagtid studerar Pallarp till prom art director, och nattetid kollar han på film. Mycket nöje:
Det finns fler anledningar att kalla Klaus Kinski prom än det finns dagar på året. Denna skådespelargigant är – vid sidan av sitt temperament – kanske mest känd för sina samarbeten med den också ganska promma regissören Werner Herzog. De var ständigt i luven på varandra under inspelningarna av de fem filmer de gjorde tillsammans och ska enligt uppgift flera gånger ha planerat att döda varandra. Här är några utvalda godbitar:
Hans självbiografi "Kinski Uncut" läser till en början som en ganska vanlig biografi. Detta upphör dock i samband med hans första sexuella möte. Därefter är handlingen, likt en porrfilm, något som är inklämt mellan diverse sexscener.
Kinski blev anlitad för att återupprepa sin roll som vampyr i den inofficiella italienska uppföljaren till Herzogs "Nosferatu". Han hade fått en stor summa pengar för att vara med då producenterna hoppades att igenkänningsfaktorn skulle generera publik. Naturligtvis var tanken att han skulle ha rakat huvud och vara vitsminkad som i den första filmen. Detta var dock inte självklart för Kinski som kom till inspelningen i långt blont hår, och tvärt vägrade klippa sig.
Regissören James Glickenhaus kontaktade Kinski för en cameo i "The Soldiers". Kinskis första reaktion var att aggressivt hävda att rollen var alldeles för liten och obetydlig för en skådespelare av hans magnitud. Efter att ha fått förklarat för sig de ekonomiska förutsättningarna tackade han dock ja. Väl på plats i alpbyn var den första anhalten att införskaffa de skidkläder och utrustning hans karaktär skulle bära. Där hittade han de absolut dyraste märkesplaggen och ett par byxor som var så åtsittande att det knappt gick att gå i dem. Produktionen lät införskaffa dem men lät samtidigt Kinski förstå att han var tvungen att lämna tillbaka kläderna när scenen var färdig. När inspelningen var över försvann han förstås kvickt med all utrustning.
När Kinski var i Cannes med filmen "Woyzeck" spåddes han vinna pris för bästa skådespelare. Kvällen innan kommer en producent fram och försöker övertala Kinski att vara med i en film han ska producera. Producenten vill få till ett kontrakt direkt, med anledningen att "om du vinner i morgon kommer ditt gage att dubblas". På detta svarar Kinski "I morgon kommer mitt gage att dubblas, oavsett om jag vinner eller inte". De sista tio åren av sitt liv bodde han i Kalifornien och hävdade att amerikanska filmer var det enda som hade någon relevans, även fast han tyckte att de var skit.
Kinski var ökänd för att ogenerat tappa fattningen inför stora skaror människor, ofta med kameror rullande. Som avslutning kommer här en presskonferens från franska TV5. Tyvärr är den inte textad, men turligt nog är kroppsspråket internationellt (samt några av de mest offensiva ordvalen).
/Sture
Etiketter:
film,
humor,
klaus kinski,
prom,
simpel,
tyskland,
underhållning,
werner herzog,
youtube
fredag 22 oktober 2010
Hiroo Onoda. Prom. Simpel.
Kära tålmodiga läsare. Ni får ursäkta vår långa frånvaro. Vi har inga ursäkter. Det var Robins fel. Och Joakims. Och mitt. Nu lovar vi hursomhelst att bättra oss. Jag ska inte uppehålla er i fler ursäkter, utan låt oss istället roas av denna persons öde, som vi för första gången rubricerar som både prom och simpel. Håll till godo.
1974 var ett händelserikt år i världshistorien. Stephen King debuterar med "Carrie", Nixon avgår som President i stormen efter Watergate, urtidsmänniskan "Lucy" påträffas, Kate Moss föds, och den japanska soldaten Hiroo Onoda viftar vit flagg och erkänner Andra Världskriget som avslutat. Krigets egentliga avslut ca trettio år tidigare firades på gator och torg världen över, konfetti regnade från kontorsfönstren och en enad världs samlade optimism rådde. Ett fåtal minns det annorlunda, och mer likt ännu en dag på en intagen kulle.
En blott tjugotvåårig Hiroo dök 1944 upp till måndagsmötet i Japanska armén och skeppades till Filippinerna. Hans order var enkla, ge inte upp, och ta för fan inte livet av dig. Interna konflikter rörande militär rang skapade tumult vid ankomsten, och merparten av den japanska närvaron förintades av amerikanska styrkor. Hiroo blev löjtnant lite raskt och sprang med sina tre överlevande män mot kullarna.
I Oktober 1945 hittade det magra förbandet en lapp som löd "KRIGET ÄR SLUT, KOM NER FRÅN BERGEN!". Gruppen avfärdade detta som allianspropaganda. Framåt vintern släppte japanska armén egna flygblad med order om att ge upp. Gruppen granskade lapparna noggrant, och kom fram till att även dessa lappar var ett falsarium. Männen hade vid det här laget gömt sig i kullarna i över ett år. Efter ytterligare fyra år tröttnade en av följeslagarna och gav upp. 1952 började familj och vänner bli lite oroliga, och lät släppa brev och foton från flygplan över kullen. Lögn och förbannad - och fräck - dikt blev domen, och männen blev kvar där de satt. Utan ett strategiskt befäl började agendan bli mer otydlig. En olycksfågel i förbandet blev skjuten i benet i en konfrontation med lokala fiskare, och blev senare dödad av en spaningspatrull. Onodas sista vapenbroder blev 1972 dödad av polisen för ett rent pojkstreck (han och Onoda futtade eld på några korgar ris som bönderna plockat).
Året är nu 1974 och Onoda är ensam. En dag springer han på en avhoppad japansk student som enligt egen utsago gett sig ut i världen för att finna "Löjtnant Onoda, en pandabjörn, och den fruktansvärda snömannen". Denne fotar av sig med Onoda och återvänder till Japan med bevis för att deras förlorade son fortfarande är i livet. Den japanska regeringen lyckas lokalisera Onodas gamla befälhavare, Major Taniguchi, som vid den här tiden sadlat om till bokhandlare. Man låter klä upp majoren i dennes gamla armétrasor, flyger över honom till Filippinerna, och beordrar personligen Onoda att komma ner från kullen. Onoda lyder order, och överlämnar sig själv, sin uniform, svärd och bössa, bara 29 år efter eld upphör. Omständigheterna kring Hiroo Onodas "övertid" fick öns borgmästare att visa överseende med att Onoda och hans mannar härjat runt och dödat trettiotalet öbor och flertalet gånger utbytt eld med lokal polis. Hiroo fick återvända hem till landet han prompt och simpelt tjänat i nästan trettio år. Hur han blev mottagen? Som en hjälte förstås.
/Tomas
Etiketter:
andra världskriget,
filippinerna,
humor,
japan,
prom,
simpel,
underhållning,
ww2,
wwII
söndag 19 september 2010
5,7 % av Svenska folket. Simpla.
Hösten 2010 var det val i Sverige, och 5,7% av befolkningen röstade fel. P.S. kommenterade förloppet live under rösträkningen, och så här lät det:
----> Valvaka med Prom. Simpel.
/Redaktionen
onsdag 25 augusti 2010
Anna Wintour. Prom.
Anna Wintour är den ikoniska chefredaktören för amerikanska Vogue. En post som gett henne tilläggstiteln "New Yorks inofficiella borgmästarinna" och av vissa anses hon vara den mäktigaste kvinnan i USA. För många av er läsare kommer hennes existens inte som en nyhet ("Djävulen bär Prada" skrevs av en tidigare kollega till henne, och dokumentären "The September Issue" skildrar hennes vardag på redaktionen). Den befintliga dokumentationen kunde vara skäl nog att inte skriva om henne, men vår samling skulle inte kännas komplett utan Anna, så vi skiter i det.
Hon föddes 1949 i London. Hennes lätt igenkännbara bobfrisyr har hon burit med få undantag sedan femton års ålder. Som ung påbörjade hon en modeutbildning på föräldrarnas initiativ men hoppade av, med orden "antingen förstår man mode, eller så gör man det inte". Anna förstår mode. 1988 tog hon över chefredaktörposten för amerikanska Vogue efter att under fem års tid manövrerat ut tidigare redaktören Grace Mirabella. Tidigare i karriären övertog hon redaktörsposten för brittiska Vogue, sparkade halva redaktionen och ådrog sig öknamnet "Nuclear Wintour".
Man når inte toppen av modevärlden utan att flörta med elitism. På Voguekontoret ska hon ha uttryckt en muntlig regel, som förbjuder yngre medarbetare att inleda en konversation med henne. Vid ett tillfälle såg en yngre redaktör Anna ramla i en korridor, och valde efter initial panik att spänna blicken på en punkt långt långt borta, och gå förbi henne utan att hjälpa till. Den yngre redaktören fick senare veta av en annan medarbetare att hon läst situationen helt korrekt. En tänkt artikel om bröstcancer hos en flygvärdinna fick ändras på Annas begäran, och en rik affärskvinna i förstaklass med cancer fick sökas upp istället. Hennes kontor har en arkitektonisk intressant detalj. För att komma till hennes skrivbord måste man gå en ca tjugo meter lång walk of shame, och ett möte på hennes kontor används ofta som ett hot, oense kollegor emellan.
Hon påstås ensam ha dödat 90-talets grungevåg, genom att hota modeskapare att om de inte glammar upp sig får de inte vara med i Vogue. 2008 lyckades hon driva igenom att de största visningarna på modeveckan i Milano flyttades till tidigare i veckan, så att hon kunde hinna hem och slappa lite innan visningarna i Paris började.
Anna har löneförhandlat väl, och tjänar ca två miljoner dollar om året (plus tvåhundratusen dollar extra att fräscha upp garderoben med, årligen). En Mercedes med chaufför står henne till tjänst vart hon än är i världen, och Vogues förlagschef lånade ut över en och en halv miljoner dollar av företagets pengar till hennes inköp av ett stadshus i Greenwich Village. Räntefritt.
Hon saknar inte helt humor. Hennes idoga förespåkande av päls, både privat och i tidningen, har lett till många konfrontationer med djurrättsaktivister. Vid den årliga julfesten på förlaget Condé Nast, skickade Anna ner en bricka rostbiff till den arga massan nere på gatan.
På modevisningar bär hon allt som oftast kolsvarta solglasögon. Hon berättar själv att finessen med det är att om hon hatar det hon ser, märks det inte så tydligt. Det hon hatar har hon den goda smaken att inte omnämna i tidningen, varpå fenomenet eller modeskaparen obemärkt driver ut i den kalla mörka världsrymden. Som ett svagt ljus. För att aldrig mer skådas.
/Tomas
Hon föddes 1949 i London. Hennes lätt igenkännbara bobfrisyr har hon burit med få undantag sedan femton års ålder. Som ung påbörjade hon en modeutbildning på föräldrarnas initiativ men hoppade av, med orden "antingen förstår man mode, eller så gör man det inte". Anna förstår mode. 1988 tog hon över chefredaktörposten för amerikanska Vogue efter att under fem års tid manövrerat ut tidigare redaktören Grace Mirabella. Tidigare i karriären övertog hon redaktörsposten för brittiska Vogue, sparkade halva redaktionen och ådrog sig öknamnet "Nuclear Wintour".
Man når inte toppen av modevärlden utan att flörta med elitism. På Voguekontoret ska hon ha uttryckt en muntlig regel, som förbjuder yngre medarbetare att inleda en konversation med henne. Vid ett tillfälle såg en yngre redaktör Anna ramla i en korridor, och valde efter initial panik att spänna blicken på en punkt långt långt borta, och gå förbi henne utan att hjälpa till. Den yngre redaktören fick senare veta av en annan medarbetare att hon läst situationen helt korrekt. En tänkt artikel om bröstcancer hos en flygvärdinna fick ändras på Annas begäran, och en rik affärskvinna i förstaklass med cancer fick sökas upp istället. Hennes kontor har en arkitektonisk intressant detalj. För att komma till hennes skrivbord måste man gå en ca tjugo meter lång walk of shame, och ett möte på hennes kontor används ofta som ett hot, oense kollegor emellan.
Hon påstås ensam ha dödat 90-talets grungevåg, genom att hota modeskapare att om de inte glammar upp sig får de inte vara med i Vogue. 2008 lyckades hon driva igenom att de största visningarna på modeveckan i Milano flyttades till tidigare i veckan, så att hon kunde hinna hem och slappa lite innan visningarna i Paris började.
Anna har löneförhandlat väl, och tjänar ca två miljoner dollar om året (plus tvåhundratusen dollar extra att fräscha upp garderoben med, årligen). En Mercedes med chaufför står henne till tjänst vart hon än är i världen, och Vogues förlagschef lånade ut över en och en halv miljoner dollar av företagets pengar till hennes inköp av ett stadshus i Greenwich Village. Räntefritt.
Hon saknar inte helt humor. Hennes idoga förespåkande av päls, både privat och i tidningen, har lett till många konfrontationer med djurrättsaktivister. Vid den årliga julfesten på förlaget Condé Nast, skickade Anna ner en bricka rostbiff till den arga massan nere på gatan.
På modevisningar bär hon allt som oftast kolsvarta solglasögon. Hon berättar själv att finessen med det är att om hon hatar det hon ser, märks det inte så tydligt. Det hon hatar har hon den goda smaken att inte omnämna i tidningen, varpå fenomenet eller modeskaparen obemärkt driver ut i den kalla mörka världsrymden. Som ett svagt ljus. För att aldrig mer skådas.
/Tomas
Etiketter:
anna wintour,
bobfrisyr,
djävulen bär prada,
humor,
mode,
prom,
underhållning,
vogue
fredag 20 augusti 2010
Semester. Simpelt.
Kära läsare,
Efter ett par månaders diskussion i redaktionen har det nu fastslagits att vi är på "semester". Ni kanske tycker att vi skulle ha sagt till innan, men nu gjorde vi inte det. Det kanske känns onödigt och gå ut med att vi är på semester, när vi ändå börjar "jobbet" på måndag, men nu gick vi ut med det.
Men för att ge er lite socker (vetskap/anekdot/innehåll) med ättikan (meddelandet att vi är på semester) så följer här en liten historisk tillbakablick i fenomenet "Svensk semester". Eftersom vi är på just semester så är 95% av följande plankat från en och samma artikel i en stor morgontidning.
I början på 1900-talet hade vi ingen lagstadgad semester. I själva verket var det inget som fabriksarbetare brydde sig särskilt mycket om, när frågan kom upp. Istället ville de ha kortare arbetsdagar. Då det var marigt att styra upp, kom man istället på att lagstifta om två veckors semester för alla. På den tiden när semestern var så kort, ansågs den snarare vara en ny högtid, därav termen "att fira semester". Idén med det var att arbetare inte skulle snedslitas och bli obrukbara, utan resa iväg, konsumera och vila ut sig lite. Gärna inom landets gränser, för att kultivera sig och bli bättre medborgare. Eller läsa en god bok. Att folk började "slappa" var en tråkig bieffekt som inte kunnat förutspås av utredningen.
En av de första charterresorna från Sverige ägde rum 1956. Destination: Kanarieöarna. Inget plan kunde hålla så mycket soppa, så en övernattning i nordafrikanska Tanger var inplanerat. Vädret, och planet, var så dåligt att den planerade lunchen ombord, ställdes in pga turbulens. Trist. Planet tvingades senare halvt nödlanda i Barcelona, som av en händelse upplevde ett historiskt snöoväder. Efter mat och vila fick besättningen, samt alla semesterfirare, hjälpas åt att borsta bort all snö från vingarna så man kunde lyfta. Vedermödorna betalade senare av sig, då man välkomnades på Teneriffa med officiellt besök av Puerto de la Cruz borgmästare, orkester, samt röd matta. Kostnad för kalaset? = idag motsvarande 12300:- per skalle. Värt.
/Tomas
Efter ett par månaders diskussion i redaktionen har det nu fastslagits att vi är på "semester". Ni kanske tycker att vi skulle ha sagt till innan, men nu gjorde vi inte det. Det kanske känns onödigt och gå ut med att vi är på semester, när vi ändå börjar "jobbet" på måndag, men nu gick vi ut med det.
Men för att ge er lite socker (vetskap/anekdot/innehåll) med ättikan (meddelandet att vi är på semester) så följer här en liten historisk tillbakablick i fenomenet "Svensk semester". Eftersom vi är på just semester så är 95% av följande plankat från en och samma artikel i en stor morgontidning.
I början på 1900-talet hade vi ingen lagstadgad semester. I själva verket var det inget som fabriksarbetare brydde sig särskilt mycket om, när frågan kom upp. Istället ville de ha kortare arbetsdagar. Då det var marigt att styra upp, kom man istället på att lagstifta om två veckors semester för alla. På den tiden när semestern var så kort, ansågs den snarare vara en ny högtid, därav termen "att fira semester". Idén med det var att arbetare inte skulle snedslitas och bli obrukbara, utan resa iväg, konsumera och vila ut sig lite. Gärna inom landets gränser, för att kultivera sig och bli bättre medborgare. Eller läsa en god bok. Att folk började "slappa" var en tråkig bieffekt som inte kunnat förutspås av utredningen.
En av de första charterresorna från Sverige ägde rum 1956. Destination: Kanarieöarna. Inget plan kunde hålla så mycket soppa, så en övernattning i nordafrikanska Tanger var inplanerat. Vädret, och planet, var så dåligt att den planerade lunchen ombord, ställdes in pga turbulens. Trist. Planet tvingades senare halvt nödlanda i Barcelona, som av en händelse upplevde ett historiskt snöoväder. Efter mat och vila fick besättningen, samt alla semesterfirare, hjälpas åt att borsta bort all snö från vingarna så man kunde lyfta. Vedermödorna betalade senare av sig, då man välkomnades på Teneriffa med officiellt besök av Puerto de la Cruz borgmästare, orkester, samt röd matta. Kostnad för kalaset? = idag motsvarande 12300:- per skalle. Värt.
/Tomas
lördag 3 juli 2010
Matthew Webb. Prom.
1873 jobbade Kapten Matthew Webb (f. 1848) på ångbåten "The Emerald" i England. En dag nåddes han av nyheten att en man försökt simma över Engelska kanalen, men misslyckats. Webb var sedan tidigare hyllad som akvatiskt hjälte efter att han dykt i havet mitt ute på Atlanten för att rädda en man överbord (han räddade dock inte mannen). Matthew kastade kaptenshatten och övergick till daglig träning i Themsens kalla vatten.
Efter två års förberedelser stod han så på Dovers brygga, insmord i valolja inför ett samlat pressuppbåd. Han dök i det låga tidvattnet och började bröstsimma sin väg mot Calais. Två veckor tidigare hade han fått avbryta ett försök pga dåligt väder, men den här dagen skulle inget stoppa honom. Inte ens starka strömmar och brännmaneter vid Cap Griz Nez, som tvang honom att trampa vatten utanför Calais kustremsa i fem extra timmar. Men så efter 21 timmar och 45 minuter kunde han skrapa sin brända buk mot Frankrikes strand, och hyllas som den första människan som utan hjälp simmat över Engelska Kanalen.
Han registrerade sitt namn för kommersiellt bruk, och lät bland annat tillverka sitt eget minnesporslin, samt skrev boken "Simning som konst". Senare i livet mötte han såklart sin överman i partiet "The Whirlpool Rapids" (övers: De Snabba Strömvirvlarna) nedanför Niagarafallen.
På hans minnessten står att läsa "Inget stort är enkelt".
/Tomas
Efter två års förberedelser stod han så på Dovers brygga, insmord i valolja inför ett samlat pressuppbåd. Han dök i det låga tidvattnet och började bröstsimma sin väg mot Calais. Två veckor tidigare hade han fått avbryta ett försök pga dåligt väder, men den här dagen skulle inget stoppa honom. Inte ens starka strömmar och brännmaneter vid Cap Griz Nez, som tvang honom att trampa vatten utanför Calais kustremsa i fem extra timmar. Men så efter 21 timmar och 45 minuter kunde han skrapa sin brända buk mot Frankrikes strand, och hyllas som den första människan som utan hjälp simmat över Engelska Kanalen.
Han registrerade sitt namn för kommersiellt bruk, och lät bland annat tillverka sitt eget minnesporslin, samt skrev boken "Simning som konst". Senare i livet mötte han såklart sin överman i partiet "The Whirlpool Rapids" (övers: De Snabba Strömvirvlarna) nedanför Niagarafallen.
På hans minnessten står att läsa "Inget stort är enkelt".
/Tomas
Etiketter:
calais,
dover,
engelska kanalen,
england,
humor,
matthew webb,
prom,
underhållning
söndag 6 juni 2010
Michael Carroll. Simpel.
I November 2002 vann den nittonåriga småfifflaren och sopgubben Michael Carrol från Norfolk i England 9,7 miljoner £ (ca 110 millar) på The National Lottery. Han hämtade ut vinstchecken inför en uppjagad presskår iförd träningsoverallsjacka och elektrisk fotboja. Och ett levnadsätt som hade fått Mike Tyson att rodna tog sin början.
Med sin nyförvärvade förmögenhet började Michael åtnjuta "the finer things in life" som crack, bilar, prostituerade, skrytvilla i Spanien och guld. Han byggde till sina grannars fröjd ett demolition derby på bakgården av sitt nya slott och inredde ett tronrum fyllt av fantasy-vapen samt började anordna regelbundna knarkfester med dokusåpastjärnor och thugs från Norfolks undre värld. Åtskilliga miljoner donerades till hans favvolag The Rangers och lika mycket spelades bort på hästar och hundar.
När det började höjas ögonbryn och tisslas och tasslas i pressen angående Michaels hedonistiska livsstil (han svingade sig i en ovärdelig kristallkrona på Swaffhams statshotell bland annat) valde han att bemöta all kritik på ett konsekvent och enkelt sätt - enfingerssalut åt alla!
2006 började det gå utför på allvar, Michael åkte dit för koksinnehav och fick sitta av några månader på kåken. Under tiden tröttnade hans frisörfru och drog med den gemensamma dottern. När Michael kom hem hade det börjat sina i kistan och han började ta banklån för att kunna fortsätta sin extravaganta livsstil. När bankerna tröttnat började Michael se sig om efter andra möjligheter. För lite snabba cash lyckades en hal manager övertala honom att gå en boxningsmatch mot avdankade ex gladiatorn Rhino. Michael gick.
Michael förlorade.
Samma manager fick honom att spela in rapsingeln - "Bitches Cars Dogs and Drugs". Den blev (för att säga det milt) inte allt dom hoppats på.
2008 bröt ett gäng kriminella vandaler och fd vänner sig in och dödade Michaels tolv hundar och drev honom från sitt slott i Norfolk.
Slottet står sedan dess övergivet och vandaliserat med poolen fylld av skräp.
Den artonde februari i år ansökte Michael för bankruptcy och återgick till sitt gamla jobb som sopgubbe.
I en ny intervju berättar han att han fortfarande spelar på lotto.
Simpel.
/Robin
tisdag 1 juni 2010
Melchior Sinclaire. Prom.
Vi har tidigare tittat på simpelhet i litteratur och film, såsom Arvid i Utvandrarna. Idag gör vi ett besök i praktverket Gösta Berlings Saga. Föremålet för benämningen prom i detta fall är brukspatron Melchior Sinclaire (obs mannen på bilden är nån helt annan). Det här är i stort sett hur promhet hade tett sig i Platons idévärld.
/Tomas
I sandgången mittframför trappan på Björne låg en stor sten, som var till både besvär och förargelse. Åkdon välte på den, hästar och folk snavade över den, pigor, som kommo med tunga mjölkbyttor, stötte mot den och spillde ut mjölken, men stenen fick alltjämt ligga kvar, eftersom den redan hade legat där i så många år. Den hade ju funnits där i brukspatronens föräldrars tid, långt innan man hade tänkt på att bygga Björne gård. Brukspatron Sinclaire förstod inte varför han skulle ta upp den ur jorden.
Men en av de sista dagarna i augusti hände, att två pigor, som buro en tung så, snavade över stenen. De föllo, skadade sig illa, och oviljan över stenen vart stor.
Det var ännu bara frukostdags. Brukspatronen var ute på sin morgonvandring, men som folket just var hemma vid gården mellan åtta och nio, lät fru Gustava befalla några män att komma och gräva upp den stora stenen.
De kommo också med järnspett och spadar, grävde och bände och fingo äntligen upp den gamla fridstöraren ur hans håla. Så buro de bort den till bakgården. Det var arbete nog för sex karlar.
Inte förr var stenen upptagen, än brukspatronen kom hem, och strax fick han ögonen på eländet. Man må tro, att han blev vred. Det var inte mer samma gård, tyckte han. Vem hade vågat flytta bort stenen? Jaså, fru Gustava hade givit befallningen. Ja, de kvinnfolken hade då inget hjärta i kroppen. Visste inte hustru hans, att han älskade den stenen?
Och så gick han rätt på stenen, lyfte den med mannakraft och bar den över bakgården och gården ända fram till platsen, där den hade legat, och där slängde han ner den. Och det var en sten, som sex karlar med nöd hade kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad över hela Värmland.
/Tomas
Etiketter:
gösta berglings saga,
humor,
klassiker,
litteratur,
prom,
selma lagerlöf,
underhållning
söndag 23 maj 2010
Krysippos. Simpel.
Krysippos från Soli (279–206 BC) var en framstående grekisk filosof. Han var pionjär och enligt många kanonbildande inom sådana ämnen såsom fysik, etik och inte minst logiken bakom universums axlar och människans roll däri. Han var en idog student och utvecklare inom den Stoiska Akademin, under läromästare Kleanthes. Självförtroendet var det ingalunda fel på, och en gång ska han ha sagt sin läromästare: "Ge mig principerna, så ska jag själv bevisa dem". När Kleanthes dog runt år 230 BC tog han över ansvaret över akademin. Han skrev konstant ned sina teorier och läror, och skrev sällan färre än femhundra rader om dagen. Detta resulterade i över sjuhundra verk (av vilka inte ett enda har överlevt).
Krysippos tog även på sig att bevisa Guds existens.
"Om det finns något som människan inte kan producera, är den som producerar det bättre än människan. Människan kan inte producera de saker som finns i universum, som himlakroppar etc. Den som producerar dessa är sålunda överlägsen människan. Men vem existerar som är överlägsen människan, förutom Gud? Därför, finns Gud".
Jag skulle kunna fortsätta förtälja om Krysippos liv och förehavanden. Hur han t.ex. var bland de första att hävda att "ett" är ett nummer, samt hur en historiker på 200-talet beskrev det som "om Gudarna brukat dialektik, skulle de inte använda någon annans än Krysippos". Men jag inser att ni som läser nu är tillräckligt konfunderade över hur denna till synes promma herre kan anses simpel (debatten kring artikeln om "Lasse i Berget" för några veckor sedan har varit vild; prom eller simpel, simpel eller prom).
Låt mig då ta er med till dennes sista dag i jordelivet, då hans promma fasad sprack:
Krysippos.
Bjöd sin åsna på vin.
Iakttog åsnans berusade försök att äta fikon.
Och dog.
Av skratt.
/Tomas
Krysippos tog även på sig att bevisa Guds existens.
"Om det finns något som människan inte kan producera, är den som producerar det bättre än människan. Människan kan inte producera de saker som finns i universum, som himlakroppar etc. Den som producerar dessa är sålunda överlägsen människan. Men vem existerar som är överlägsen människan, förutom Gud? Därför, finns Gud".
Jag skulle kunna fortsätta förtälja om Krysippos liv och förehavanden. Hur han t.ex. var bland de första att hävda att "ett" är ett nummer, samt hur en historiker på 200-talet beskrev det som "om Gudarna brukat dialektik, skulle de inte använda någon annans än Krysippos". Men jag inser att ni som läser nu är tillräckligt konfunderade över hur denna till synes promma herre kan anses simpel (debatten kring artikeln om "Lasse i Berget" för några veckor sedan har varit vild; prom eller simpel, simpel eller prom).
Låt mig då ta er med till dennes sista dag i jordelivet, då hans promma fasad sprack:
Krysippos.
Bjöd sin åsna på vin.
Iakttog åsnans berusade försök att äta fikon.
Och dog.
Av skratt.
/Tomas
måndag 17 maj 2010
Ellen "Jasmuheen" Greve. Prom.
Ellen Greve är den främste förespråkaren av "breatharianism" vilket innebär att du lever på en strikt kost av luft och solljus. Som en direkt följd av sitt outtalade ledarskap i denna new age-hippie-rörelse har hon tagit namnet Jasmuheen.
Jasmuheen menar att breatharianism inte handlar om svält och självplågeri utan att det här är "common sense" som utövats i över 1000 år. Hon bor och verkar i Australien där hon, trots påstådda telapatiska krafter, lever av att surfa på internet och sälja sina skrifter och kassettband via mailorder.
Jasmuheen medverkade i 60 minutes på 80-talet och skulle där prompt bevisa hur lätt och soft det kan vara att leva på luft och lite sol. Inslaget börjar övertygande med att man finner hennes kyl fylld till bredden med mänsklig föda, som enligt henne tillhör hennes make.
Hon påstår att rörelsen har över 100 miljoner anhängare och på frågan hur hon ställer sig till de som anammat livsstilen och dött som flugor replikerar hon: "they are not coming from a place of integrity and did not have the right motivation." Tough luck.
När tv teamet lägger fram förslaget om att låsa in henne i ett rum i en vecka för att se henne sakta dö skrattar hon, som bara en galning kan, och slänger ur sig "No problem, no problem..." lite lagom överlägset. Nått hon senare ska få "äta upp".
Efter bara två dagar utan mat och dryck konstaterar läkaren som finns på plats att hon lider av uttorkning och att njurvärderna börjar bli, rent ut sagt, förjävliga.
Efter tre dagar kommer Jasmuheen på att det är luften det är fel på. De befinner sig trots allt i stan där föroreningar hindrar henne från att ta upp näring. Tv teamet packar snabbt ihop och kör ut henne på landsbygden där Jasmuheen snabbt skanderar att hon mår som en ko på grönbete.
Dagen efter har hon dubbelt så hög puls som när experimentet startade, lågt blodtryck, insjunkna ögon och hon har tappat sex kilo. Läget börjar bli kritiskt och läkaren avbryter experimentet. Jasmusheen protester skrattande, med ena foten i graven. Enligt henne själv mår hon riktigt jävla bra.
Jasmuheen påstår även att hennes DNA har ökat från 2 till12 trådar för att kunna ta upp extra mycket väte. Hon har erbjudits 30 000 dollar för att bevisa sina påståenden med blodprover men hon duckade den med förklaringen att "man kan inte se spirutuell energi under ett mikroskop."
Sammanfattningsvis vill jag citera Anders och Måns som gjorde en inslag om just lufterianer: "Ja, det verkar väldigt praktiskt att vara lufterian men tyvärr finns det en bieffekt; man dör. Såvida man inte fuskar och smygäter."
/Joakim
Jasmuheen menar att breatharianism inte handlar om svält och självplågeri utan att det här är "common sense" som utövats i över 1000 år. Hon bor och verkar i Australien där hon, trots påstådda telapatiska krafter, lever av att surfa på internet och sälja sina skrifter och kassettband via mailorder.
Jasmuheen medverkade i 60 minutes på 80-talet och skulle där prompt bevisa hur lätt och soft det kan vara att leva på luft och lite sol. Inslaget börjar övertygande med att man finner hennes kyl fylld till bredden med mänsklig föda, som enligt henne tillhör hennes make.
Hon påstår att rörelsen har över 100 miljoner anhängare och på frågan hur hon ställer sig till de som anammat livsstilen och dött som flugor replikerar hon: "they are not coming from a place of integrity and did not have the right motivation." Tough luck.
När tv teamet lägger fram förslaget om att låsa in henne i ett rum i en vecka för att se henne sakta dö skrattar hon, som bara en galning kan, och slänger ur sig "No problem, no problem..." lite lagom överlägset. Nått hon senare ska få "äta upp".
Efter bara två dagar utan mat och dryck konstaterar läkaren som finns på plats att hon lider av uttorkning och att njurvärderna börjar bli, rent ut sagt, förjävliga.
Efter tre dagar kommer Jasmuheen på att det är luften det är fel på. De befinner sig trots allt i stan där föroreningar hindrar henne från att ta upp näring. Tv teamet packar snabbt ihop och kör ut henne på landsbygden där Jasmuheen snabbt skanderar att hon mår som en ko på grönbete.
Dagen efter har hon dubbelt så hög puls som när experimentet startade, lågt blodtryck, insjunkna ögon och hon har tappat sex kilo. Läget börjar bli kritiskt och läkaren avbryter experimentet. Jasmusheen protester skrattande, med ena foten i graven. Enligt henne själv mår hon riktigt jävla bra.
Jasmuheen påstår även att hennes DNA har ökat från 2 till12 trådar för att kunna ta upp extra mycket väte. Hon har erbjudits 30 000 dollar för att bevisa sina påståenden med blodprover men hon duckade den med förklaringen att "man kan inte se spirutuell energi under ett mikroskop."
Sammanfattningsvis vill jag citera Anders och Måns som gjorde en inslag om just lufterianer: "Ja, det verkar väldigt praktiskt att vara lufterian men tyvärr finns det en bieffekt; man dör. Såvida man inte fuskar och smygäter."
/Joakim
Etiketter:
60 minutes,
breatharian,
Ellen Greve,
Jasmuheen,
lufterian,
prom
måndag 10 maj 2010
Ryssen i Berlin 1944-45. Simpel.
Under andra världskrigets slut skulle ryssarna inte bara visa världen dess styrka i slagfältet utan även dess simpelhet.
En oskyldig, men ändå simpel, syssla som åtogs var den att många ryssar började skruva ur och varsamt packa ner glödlampor för att ta med hem till den strömlösa byn med tron om att ljuset "bodde" i lampan.
Sen får vi inte glömma den klassiska cykeldöden som var ett öde alltför många ryssar gick tillmötes. Cykeln var inte en alltför vanlig syn hos de unga soldaterna som började lägga händerna på första bästa velicoped. Cyklandet i kombination med sprit tvingade till slut Röda Armén att införa ett förbud för sina trupper att färdas på denna förrädiska farkost. Även Bornholm skördade många ryssar trots att det inte förekom några strider på ön. Här möte ryssen en ny sorts fiende. Den branta backen.
/Joakim
måndag 3 maj 2010
Lasse i Berget. Prom.
Kära Läsare. Förutom att "Prom. Simpel" på senaste tiden hänfallit åt simpla skrattprovocerande bilder, har det också dykt upp frågetecken huruvida t.ex. en sådan man som Diogenes snarare är simpel än prom. Vi på redaktionen lyssnar till all kritik, och vill bemöta frågetecken med svar. Skillnaden mellan simpelhet och promhet är en inställningsfråga hos berörd person. Är man prom med att göra simpla ting, som att bo i en tunna, är man alltså prom. Promhet är ett dominant anlag, och brädar simpelhet. Allt klart?
För att skina ytterligare ljus på frågan vill jag ta er med till förra sekelskiftets Västergötland. Det mörka 1800-talet närmar sig sitt slut, och folket ser ljuset och pustar ut. Alla utom en man – Lasse Eriksson; kallad sveriges sista grottmänniska.
Runt 1880 bodde Lasse och hans fru Inga i en släktings hus utanför Husaby. Lasse var allmänt känd som knäpp och ingen ville hyra ut till honom den dag de stod på bar backe utan bostad. Lasse själv tycktes inte besväras nämnvärt över familjens stundande katastrof, utan försvann dagligen uppåt skogarna där han spenderade merparten av sin tid. En dag blev hans hustru Inga misstänksam när Lasse kånkade iväg hennes älskade vävstol in i skogen. På Lasses promma agenda stod att vävstolen skulle göra sig bättre som dörrpost på det grotthus han murat inne i skogen. Inga som alltid lät Lasse få som han ville, suckade kanske tungt och ställde in sin väska i den fuktiga hålan. Samhället dög inte åt Lasse, och till stan färdades han endast för att fylla på brännvinskruset. Grottmannalivet var något av en alternativ livsstil även då, och nyfikna ortsbor som kikade runt knuten möttes av Lasses egentillverkade hagelbössa. Samhällshagel dög inte heller, utan han tillverkade sina egna skurar av spik å järnskrot.
Nu önskar jag att jag kunde få berätta Ingas revanschhistoria. Om hur hon sa "fuck this" till Lasse och sadlade om i storstan, men den arma kraken sparkade burken 1908, efter nästan 30 år i grottan. Två år senare stod det klart att även Lasses kropp började mjukna. Hans promhet brann dock som en eld den dag han mot sin vilja släpades till hjonstugan. Där dog han samma år. Förmodligen av ilska.
/Tomas
fredag 30 april 2010
lördag 24 april 2010
fredag 23 april 2010
Anders Limpar. Simpel.
Under hösten 1997 sattes en ny milstolpe inom simpelheten. Anders Limpar blir lurad av tv3s program blåsningen att han rest in i framtiden. Kolla själv,
Del 2
/Robin W
Del 2
/Robin W
onsdag 21 april 2010
Diogenes. Prom.
Diogenes av Sinope var en grekisk filosof som levde på 400-talet f.kr.
Diogenes började sin karriär med att hjälpa sin far som bankman i staden Sinope. Efter att ha blivit indragen i en skandal rörande förfalskning och vanställande av valutan, förvisades han från staden.
Förvirrad och ensam sökte sig Diogenes till Oraklet i Delfi, för att be om råd. Oraklet förkunnade att han skulle fördärva valutan, dock inte de faktiska mynten utan den "politiska valutan". Diogenes gör till sitt livsmål att vanställa etablerade seder och värderingar.
Aten blir Diogens nya hem där han blir den enda eleven hos Antishenes, som i sin tur var elev till Sokrates. Han överträffade snabbt sin lärare men tog ändå avstånd från de jordiska nöjen som atenarna åtog sig, som att knulla, supa och ha kul. Han flyttar in i en tunna som tillhör det lokala templet, med endast en lampa i sin ägo och lever på en kost som utgörs av enbart lök.
I all sin promhet går Diogenes under dagarna omkring på gator och torg med sin tända lampa för att finna en hederlig man. Självklart finner han bara oduglingar och imbeciller. Han går till marknaden, där man inte får förtära mat och dryck, för att äta med motiveringen att det är under marknaden man känner hunger. Han ska även ha dragit en runk här med förklaring att han önskade att det vore lika lätt att lindra hunger som att "gnugga" en tom mage.
Alexander den store ska ha besökt Diogenes i sin tunna, där Diogenes gillade att ligga och lapa sol. Alexander som beundrade Diogenes ska ha frågat om han kunde göra någonting för honom. Diogenes ska ha svarat: "Ja, stå inte för solen."
Det ryktas om att Diogenes ska ha dött genom att hålla andan och önskat att kroppen dumpades utanför stadsmuren så att de vilda djuren kunde festa på hans kött. När han tillfrågades om detta verkligen var hans önskan sa han: "Ja, så länge jag får en pinne att jaga bort varelserna med."
/Joakim
Diogenes började sin karriär med att hjälpa sin far som bankman i staden Sinope. Efter att ha blivit indragen i en skandal rörande förfalskning och vanställande av valutan, förvisades han från staden.
Förvirrad och ensam sökte sig Diogenes till Oraklet i Delfi, för att be om råd. Oraklet förkunnade att han skulle fördärva valutan, dock inte de faktiska mynten utan den "politiska valutan". Diogenes gör till sitt livsmål att vanställa etablerade seder och värderingar.
Aten blir Diogens nya hem där han blir den enda eleven hos Antishenes, som i sin tur var elev till Sokrates. Han överträffade snabbt sin lärare men tog ändå avstånd från de jordiska nöjen som atenarna åtog sig, som att knulla, supa och ha kul. Han flyttar in i en tunna som tillhör det lokala templet, med endast en lampa i sin ägo och lever på en kost som utgörs av enbart lök.
I all sin promhet går Diogenes under dagarna omkring på gator och torg med sin tända lampa för att finna en hederlig man. Självklart finner han bara oduglingar och imbeciller. Han går till marknaden, där man inte får förtära mat och dryck, för att äta med motiveringen att det är under marknaden man känner hunger. Han ska även ha dragit en runk här med förklaring att han önskade att det vore lika lätt att lindra hunger som att "gnugga" en tom mage.
Alexander den store ska ha besökt Diogenes i sin tunna, där Diogenes gillade att ligga och lapa sol. Alexander som beundrade Diogenes ska ha frågat om han kunde göra någonting för honom. Diogenes ska ha svarat: "Ja, stå inte för solen."
Det ryktas om att Diogenes ska ha dött genom att hålla andan och önskat att kroppen dumpades utanför stadsmuren så att de vilda djuren kunde festa på hans kött. När han tillfrågades om detta verkligen var hans önskan sa han: "Ja, så länge jag får en pinne att jaga bort varelserna med."
/Joakim
Etiketter:
Alexander den store,
Diogenes,
prom,
Sinope
söndag 18 april 2010
Arvid i "Utvandrarna". Simpel.
Det är möjligt att världskartan inte var helt spikad i mitten på 1800-talet. En detalj som dock helt säkert var klubbad, klar och känd ända in i mörkaste småland var att ett hav skiljer oss från Amerikas förenta stater. Så när Arvids ansikte i "Utvandrarna" skiner upp som en fenix över hur han och Robert underlåtit sig att överväga landvägen dit, befäster han sig som kanske den simplaste figuren i vår samlade litteraturskatt. Arvid får det berättat för sig hur till och med slavar i USA har det softare än bönderna i Europa. I Arvids simpla varelse väcks genast drömmen att försälja sig som slav minuten han kliver i land på möjligheternas kontinent. Han ansikte förvrids i besvikelse då hans planer grusas av ett förbud mot vitskinnade slavar. Trots att hans simpla, simpla plan gått om intet vänder han sig mot Robert och förkunnar klurigt: "Jag följer med i alla fall". Simpel är också hans vana att ta ut en del av sin dränglön i brännvin.
/Tomas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)